Igår eftermiddag fick jag så äntligen mitt balkongväxthus levererat till mig. Paketet som budkillen levererade till min dörr var enormt och i stil med dom man brukar få på IKEA. Enda skillnaden mot dom man får på IKEA, var att detta saknades minsta spår av alla dom förpackningsskydd som IKEA kör med. Ni vet det som man blir så fruktansvärt irriterad på att packa upp och sen, när man är klar, ta hand om. Men jag är faktiskt beredd att tänka om till viss del. Det är nog en klok tanke att skydda godset. I mitt paket jag fick var allt nertryckt i kartongen som det var och skramlade runt. Inget av godset låg säkrat i kartongen. Dåligt tycker jag.

  Då jag inte orkade att ställa mig med monteringen igår kväll, tänkte jag att det gör jag snabbt imorgon. Kunde inte ha mer fel, det tog mig flera timmar att göra själv. Dels för att ritningen var löjligt svår att tyda och dels för att jag fick skruva allt för hand. Efter en stunds svordomar över den idiotiska ritningen kunde jag äntligen tyda vad dom faktiskt menade. Det var inte självklart, men när jag väl kom på det, var det ganska logiskt. Man skulle börja med sidorna och hyllplanen och därefter gick allt av sig själv med bakstycket, staget på framsidan, luckan och till sist dörrarna. Och här kommer ett litet tips till er som tänker införskaffa ett likadant. Skruva inte fast mitten hyllan. Det är bra att kunna ta ut den om växterna som odlas är höga, på så sätt får man ju extra växthöjd.

Själv skall jag plantera chili, tomat och gurka i botten på mitt växthus, dom blir upp emot en halvmeter höga. Blir dom högre får jag väl anpassa växterna. Vidare skall jag ha timjan, basilika, rosmarin och persilja hade jag tänkt. Hittade ingen bra oregano i år. Får ta det nästa år istället. Alla dessa växter trivs ju i soliga lägen. På min balkong kan dom bada i sol, den ligger på från tidig till sen eftermiddag. 

Lite bilder på själva monteringsförloppet och som avslutning, en bild på från balkongen.

I mina två inlägg, Min gamla Amazon och Mina andra bilar, har jag skrivit om bilar jag ägt i historien. Efter Vectran, som vi köpte när min dotter föddes, blev det en Volvo 940. En bra, säker och rymlig kontainer. Dock var den trist och dyr i drift att köra. Jag sålde den när bonusbilen flyttade hem till mig. Det var en trevlig SAAB 9000 som jag tyckte mycket om att köra. Tyvärr gick det illa för den bilen. Minns det så väl, det var en tidig morgon, jag var ledig från jobbet på förmiddagen för att besikta bilen. Sista dagen för ombesiktning faktiskt. Gick ut till parkeringen för att köra iväg. Väl där blev jag mer eller mindre stående och undrade i mitt stilla sinne var bilen var. Den var puts väck, stulen naturligtvis.

Den återfanns några dagar senare, som ett vrak, nerkörd och fördärvad till oigenkännlighet. För oss var det som en veritabel våldtäkt. Tyvärr är det nog så, lite till mans, att det är först när man själv blir drabbad, som man inser hur oerhört kränkande det är när man blir drabbad av något så vanligt som en bilstöld. 

För oss var ju detta en katastrof, vi stod utan bil och kunde inte ta oss någonstans, utan fick förlita oss på folks välvilja att låna oss en bil till matinköp med mera. Det höll ju inte i längden. Banken ställde upp med lån till en ny bil och valet föll på en fin rödmetallic SAAB 9-3:a. En av dom skönaste bilar jag kört och ägt. Älskade intriören med alla dess knappar och reglage. Det var som en dröm att sitta där i mörkret och det lyste så där fräckt från allt. Säkert tindrade mina ögon barnsligt av lycka inför allt detta lullull.

Familjen fick växtvärk då vi fick vår hund Tyson, även kallad Tassen. Det krävde naturligtvis en större bil, då vi tidvis hade tre barn och en hund att köra runt med. Snabbt kom vi fram till att vi behövde en rymlig och säker bil. Vi var och tittade på en del vrak i 20000 kronors klassen, men insåg snart att det inte gick att hitta något bra objekt. Till sist hittade vi en V70 ute i Tjuvkil, en privat säljare som kunde uppvisa papper på att minsta lilla repa var åtgärdad. När man frågade något om ditt eller datt, refererade han genast till den digra bunten av papper. 

Jag minns när hela familjen satte sig i bilen för en provtur. Den stank starkt av wonderbaum. Tänke väl inte så mycket på det då, bilen gick ju som en dröm. Vi var så glada för att det fanns en fungerande klimatanläggning i bilen. Detta behövdes ju för att vår nya familjemedlem skulle kunna åka med oss. Vi slog till och lade en handpenning på bilen.

För några år sedan sålde jag V70 och köpte mig en Golf. Vad jag hört så åker vår gamla V70 runt som firmabil i Göteborg. Min Golf? Ja den puttrar och går, än är väl bäst att tillägga. Lite rost som behövs åtgärdas nu i sommar.  

Som ni förstår har det ju ju blivit några stycken bilar genom åren, totalt nio stycken plus en bonusbil. Om man räknar med bonusbilen så har jag bytt bil var 3,2 år. 

I dagens ledarkrönika i GP skriver Alice Teodorescu bland annat så här;  

"Vi lever i en tid där vi knarkar bekräftelse. Beroendet av den externa bekräftelsen, som syftar till att maskera frånvaron av självkänsla, gör oss ängsliga. Rädslan för att framstå som mindre älskvärda, korkade, ointressanta och därmed misslyckade, kväver den ädla ambitionen om civilkurage och integritet."

Texten har visserligen tagits ur sitt sammanhang, den handlar egentligen om politikers profilering i medier. Men jag kan inget annat göra en att hålla med och vill betrakta detta utifrån min synvinkel. Dagens samhälle är uppbyggt på ständig bekräftelse från andra. Titta bara på det sociala mediet Facebook. Jag och många med mig lägger ut bilder och texter på vad man skall göra, vad man skall äta eller dricka, vad man skall köpa och vad man skall resa och så vidare. 

Sen sitter man där och väntar på hur många gilla man skall få. Själv brukar jag få i genomsnitt 1 - 3 gilla per inlägg. Mitt absoluta max, vad gäller antal gilla på Facebook är 8. Något som måste ses som ett oerhört misslyckande i det sociala mediet Facebook. Jag har sett sådana som fått flera tusen. För mig är det obegripligt hur man ens kan få över 10.

Däremot har jag fått en bra bit över 30 kommentarer. Visserligen spårade dom sista 15 - 20 sista kommentarerna ur och handlade om något helt annat än det tråden från början berörde. Men ändå, jag tyckte det såg mäktigt ut när det var 3 gilla och 35 kommentarer. Så här i efterhand kan man ju tycka det är på gränsen till banalt, men så är det. Vi människor mår bra av att få bekräftelse på ett eller annat sätt. Det är nästan så att det kvittar för oss om vi får det genom en reell kram eller genom 1520 virtuella gilla på Facebook.

En reflektion som jag får, rent spontant då och jag talar enbart om mig själv. Är folk egentligen intresserade av att jag planterar om mina växter i större blomkrukor och ny jord med lecakulor i, eller att jag dricker två koppar kaffe, utan socker och grädde, framför tv på kvällen. Det känns inte så, ändå lägger jag ut det. Konstigt!

Personligen Gillar jag nog mer den reella kramen framför dom 1520 virtuella gilla. Kan det vara orsaken till att jag endast får 1 - 3 gilla i genomsnitt på mina inlägg i Facebook. Möjligt eller inte, det är bara min personliga åsikt. 

  Något har hänt med min surfplatta. Den hackar och segar sig högst betänkligt. Kände mig tvungen att göra en fabriksinställning på den. Det är så typiskt, nu får jag sitta och ladda ner alla appar och program som jag hade innan igen. Det var i alla fall tur att jag kunde göra en säkerhetsuppdatering av plattan innan jag gjorde fabriksinställningen. Skall bli intressant och se om den funktionen funkar som den skall. Är väl lite skeptisk, men vi får se. Det kan ju knappast bli sämre än det var innan. Tycker förresten att min laptop segar och hackar den med. Den är ju sen Jesus gick i kortbyxor, seg eller inte, den får duga så länge. Har inte råd med en sådan investering som inköp av en ny laptop. Det får bli en annan gång. 

  Jag behövde inte fundera så värst länge på namn bytet för min blogg. Jag hade ju svaret i min logga. När jag satt här och stirrade på min sida stod det snart klart för mig vad jag skall göra, hade ju svaret mitt framför näsan. Jag lägger till "Martins" i bloggnamnet. Min blogg kommer i fortsättningen heta "Martins scribo" , alltså precis som det står på loggan. Kanske inte riktikgt rätt om man översätter det till ren Svenska, men det får duga. Nu kommer jag få ett digert arbete med att byta namn på massor av list sidor för min blogg. Men i längden kanske det är kanske värt det. Uppmärksamma läsare har kanske noterat att jag redan ändrat namnet på min bloggsida och på Facebook.    

Jag funderar allvarligt på att byta namn på min blogg. Det är inte längre unikt. Det finns en annan blogg med namnet Scribo. Saken är ju den att jag haft mitt bloggnamn sen 2011. Hur länge den andra bloggen haft samma namn vet jag inte. Det spelar heller ingen roll. Är inte intresserad av att bli indragen i en tvist om ett namn på en blogg.

Lite tråkigt är det för namnet är ju så oerhört inarbetat. Jag får ta mig en rejäl funderare på hur jag skall göra. Om jag byter namn på min blogg måste jag hitta ett alternativ som känns bra. Sen vill jag att det är unikt, men inte löjligt eller för den delen frånståtande namn. Då min blogg är kopplad till en massa list länkar kommer jag få ett jäkla arbete att byta namnet på dom alla. Jag drar mig för detta, men jag vet samtidigt att det är något jag troligen måste göra.

Jag återkommer inom kort med besked.

Som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag och bilar är en icke fungerande symmetri och jag står för detta. Den gemensamma nämnaren för alla mina nio bilköp, förutom ett då, min nya Peugeot 206, är att dom kostat mig en smärre förmögenheter i reparationskostnader. Jag har så smått börjat lära mig, vid snart 50, att gemensamt för alla bilförsäljare, som säljer begagnat, privat eller på firma, har ett brett och sirligt dansbandsflin. Vidare har jag lärt mig att bilobjekten i fråga, som oftast står i skumma lokaler eller garage, är hårt rekondade. Tyvärr har jag även fått lära mig, den väldigt hårda vägen då, att objekten i fråga, är lite eller obefintligt genomgångna vad gäller eventuella reparationer av motorer, bromsar, elektronik och/ eller AC. Oftast, som i mitt fall, står man där med glittrande ögon och betraktar det presumtiva köpet. Allt förnuft är som bortspolat. I bästa fall går man fram och sparkar på ett bakdäck eller så lägger man sig plötsligt och spontant inunder bilen för att kolla på ett avgasrör eller liknande. Allt för att se ut som en erfaren bilköpare. 

Det är detta som alla dansbandsflin har väntat på. Dom har lugnt stått i bakgrunden och betraktat dig. Snabbt som en vessla är dom framme. Gemensamt för dom alla är att dom är experter på att blixtsnabbt bedöma om du är en amatör eller ett proffs på bilköp. Genast börjar dom prata omkull dig med en massa positiv fakta och papper. Dom kan bevisa att minsta fel är åtgärdat med dessa. Glittret i ens ögonen övergår sakta men säkert till en övertygelse, vad kan gå fel med denna pärla till bil? Om man efter denna lavin av papper och fakta ändå har minsta tvekan, sätts den sista avgörande stöten in. Om du köper bilen på firma kommer talet om hur populär och välbesökt bilfirman är, även om du är den enda synliga kunden i lokalen. I denna ström av positiv besök frekvens slängs det in ett par extra vinterdäck och några tusen i rabatt, då är saken är klar. Bilen köps direkt.

Min andra bil var av märket Ford Escort, en Laser blå. Det fanns inte minsta tillstymmelse till lullull eller kraft i den bilen. Två hastigheter på vindrute torkarna och möjligtvis stolsvärme, det var allt, inte mer. Det gick några problemfria månader efter det jag köpt den, sen rasade motorn. En dyr historia. Jag tröttnade så småningom på min lilla ljusblå, trötta bil och suktade efter något nytt, något kraftigare.

Valet föll på en vit Ford Sierra med centrallås och eluppvärmd framruta. Här var det lullull. Den var dessutom starkare, snabbare och roligare att köra med. Jag behövde inte tänka på att ha fritt i mötande ett par kilometer vid omkörning, något som jag nästan var tvungen att ha med min lilla Laserblå Escort. Det flöt på fint med Sierran, tills databoxen rasade. Återigen var det in på dyra reparationer. Den blev sig aldrig själv efter bytet av box. Några exempel, när jag satte på värmen på bakrutan och vindrutan samtidigt så dog bilen. När jag skulle stänga dörrarna med centrallåset, öppnade och stängde dörrarna i flera minuter innan centrallåset lade av. Och som i fallet med bil nummer två, tröttnade jag och såg mig om efter ett annat alternativ.

Jag fastnade vid en annons i Göteborgs Posten som handlade om en splirrans ny bil. Det var en Peugeot 206. Dom hade inte kommit ut på marknaden, utan gick bara att beställa för leverans ett halvår senare. Jag föll som en fura och åkte in till Hisingen i Göteborg och beställde mig en Blå metallic Peugeot 206. Det fanns allt i denna bil, AC, eluppvärmda backspeglar, färddator, integrerad stereo, sportstolar och den var bensinsnål. När jag efter ett halvårs väntan äntligen kunde hämta min lilla blå fästing, var det som att sätta sig i himmelriket. Allt var nytt och oanvänt. Ja, det till och med luktade gott och nytt. Stolt som en tupp, med kammen rakt upp, körde jag hemåt. Salig som få tyckte jag mig ana andras avundsjuka blickarna. Efter ett och ett halvt år fick jag sälja min lilla mörkblå. Vi väntade tillökning i familjen och det var omöjligt att få in mer än en barnvagn i skuffen, om ens det.

Vi köpte oss en ganska hygglig Opel Vectra kombi. Vi var väl rätt nöjda med det köpet. Ja det var tills vi kom hem och skulle försäkra bilen. Det visade sig att det var en Tysk import och därför blev försäkringen svindyr. En dyr läxa.

Vi kan väl spara några bilar till kommande inlägg. Men kontentan av mina bilköp är följande. Jag och bilar är en icke fungerande symmetri. Vi harmoniserar inte överhuvudtaget. I början av min bilköpar karriär var jag naiv och blåögd. Nu har jag lärt mig av erfarenhet, att gemensamt för alla bilförsäljare som säljer begagnat, privat eller på firma, är att dom har ett brett dansbandsflin, en glättig fasad, ser dig som en presumtiv inkomst och inte individ, pratar omkull dig med en förbannat massa positiv och icke överensstämmande fakta, gärna då med papper från en suspekt bilreparations firma som heter något i stil med Pekkas auto och plåtservice, kan bevisa att minsta fel är åtgärdat med dessa icke spårbara papper, skryter vitt, brett och gärna om sina säljbedrifter, skryter än mer om hur populär och välbesökt bilfirman är, även om du är den enda synliga kunden i lokalen.