Jaha, då var man 50 +. Den åldersnoja jag hade innan är som bortblåst. Allt är som vanligt igen och skönt är väl det. Så här med facit i hand, var det igentligen inte så mycket att oja sig över. Livet går vidare trots allt.

Då jag var ung fick jag höra;

- Vänta bara du tills du blir 50, så skall du få se.

Nu är jag 50 och har inte sett någonting!

Eric Satie

..........

Fyrtio är ungdomens ålderdom;

Femtio är ålderdomens ungdom!

Victor Hugo

..........

  Jag erkänner, har nog någon form av ålders ångest i alla fall. Häromdagen fick jag ett kort från hyresgästföreningen. Grattis Martin på 50-årsdagen, stod det. Näe, fy fan, tänkte jag när jag läste det. Jag vägrar! Här skall inte grattas någon jäkla 50 åring. Surt ställde jag ändå upp kortet på diskbänken, väl synlig för mig själv, lite som en undermedveten påminnelse om det oundvikliga. Inte för att jag på något sätt kan stoppa tiden eller för den delen åldrandet, det är nog mer att jag har så svårt att acceptera det faktum att jag igår fyllde femtio! Det är som en inre protest mot åldrandet. 

50 års firandet blev ändå av och gick lugnt tillväga på fars hatt i Kungälv, precis så som jag ville ha det (även om jag från början var ytterst tveksam). Så det var bara att säga adjö till XLIX och hej till L med skönsång och tillhörande hipp, hipp hurra (XLIX = 49 och L = 50). Nästan alla dom som står mig nära var med. Så från mig, till er, Tack för att ni gjorde min dag oförglömlig! 

Idag kändes det som jag gick i ett konstant uppförslut, hela vägen längst min 6,6 kilometers runda. Visserligen tog det 1 timme och 7 minuter, med en genomsnitts tid på 10 minuter och 10 sekunder, vilket är relativt bra. Målet är runt 9 minuter per kilometer. Dom sista dryga 1,6 kilometrarna som gick uppför var verkligen jobbiga, jag tog slut nästan direkt, i första backen. Låt vara att jag gått 5 kilometer innan backarna, men det var mer som guppiga transportsträckor. Nä, det verkar som jag legat av mig rejält under semestern. Det måste bli bot och bättring hädanefter. 

Vi lever i en minst sagt galen värld;

Där stadsmän tänker på egen härd;

Hemska bilder som etsar sig fast;

Med båtar som gungar med överlast;

En evig ström av håglöshet; 

Ger en värld full med trångsynthet;

Vissa länders ovilja att hjälpa;

Få en gemenskap nästan att själpa;

Min gud, vad är det för värld vi lever i;

Ett evigt och skamligt hyckleri.

Martin 

Denna dag är inköpen ringa;

Som verb, faktiskt något att bringa;

Även om tingen är små;

Och faktiskt rätt få;

Så är symboliken desto mer;

Även om ingen ännu ser;

Två blir en och ett blir två;

Denna dikt är oerhört konstigt så;

Med denna glänsande inköpsdag;

Far vi mot nya framtida tag;

Mot en sak att minnas;

För två att finnas.

Martin

- Vad önskar du dig när du fyller år?

Den frågan har varit återkommande nu dom senaste veckorna. Svaret har varit lika återkommande, - Jag vet inte, jag har ju allt. 

Svaret beror inte på att jag har dålig fantasi, utan det är själva konceptet att tala om för någon att jag önskar mig ditt och datt i present, som gör att jag duckar på frågan. Det känns onaturligt. För mig är det mer naturligt att ge än att få. Så har det alltid varit för mig. 

Men det ligger faktiskt ändå ett uns av sanning i mitt svar, jag har allt som jag kan önska mig, i alla fall sånt jag kunnat uppnå av egen kraft. Visst har jag drömmar om sånt jag vill ha, det har väl alla. 

  I torsdags var vi på Nordens Ark i Hunnebostrand. Vilken upplevelse det var. Kan varmt rekommendera det stället till er som inte varit där. Det är värt varenda krona i inträde. Åk dit och titta. För när ni gör det och betalar inträde mm, går pengarna oavkortat till bevarandet av djuren som är på gränsen till utrotning. 

Så var semesten slut för dennna gången och i morgon går livet in i normala gängor, som man brukar säga. Mina 5 veckors semester gick fort. Men vi får ändå hoppas på fina och relativt varma dagar framöver, i alla fall på helgerna. Har ju ett mål som jag måste uppnå innan hösten. 

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Kan skriva under på det. Snart har fyra veckors semester förflutit och och nästa vecka går jag in i min femte och sista semestervecka.

Vädermässigt har väl denna sommar varit sådär tycker jag. Hade väl varit skönt om det varit lite mer sol och något varmare kanske. Men det spelar inte så stor roll nu, det har ändå varit skönt att få ta det lugnt under dessa veckor. 

Hösten närmar ju sig med allt vad det innebär, skall ju till och fylla 50 nu i höst. Det känns nästan overkligt, 50 år! Ett halvt sekel. Bara att gilla läget. Tiden rår ingen på.

Äntligen! Fem veckors underbar skön semestervila för huvud, kropp och själ. Vet inte riktigt vad jag vill med min semester. Men det ger väl sig så småningom. Har i alla fall en längtar ut till havet. Konstigt egentligen, men jag har alltid haft det, en längtan till havet. Kanske inte så mycket på vattnet i en båt, utan mer i för att bada och/ eller på stranden. Jag mår bra av att vistas där, det är som om jag får någon sorts inre ro. Kan det bero på att jag tillbringade många somrar ute vid Onsala när jag var liten. Möjligt att det är så. Kan ju också vara så att jag inte är så jäkla allergisk där ute vid havet.