Lite kaxigt är det i alla fall. Min blogg ligger tvåa under kategorin allmänt. Så jag sträcker på mig och tar det som ett tecken på att jag skriver bra inlägg på min blogg. Och Tack för att ni gör det roligt att skriva då ni läser det jag skriver. För utan er hade jag ju inte legat där jag nu ligger i ranking för allmänna bloggar.        

En blogg är knappast ett självgående piano. Det måste finnas en skribent vid tangentbordet som tillför ett inlägg. Annars uteblir besökarna. Jag har det svart på vitt i statistiken över antal besökare på min blogg. Inga inlägg, inga besökare. Skoningslöst, kompromisslöst och rätt logiskt. Men så är det. Det är 6 dagar sedan jag sist gjorde ett inlägg på min blogg och besöks siffrorna dalade till 1 besökare i genomsnitt. I regel har jag 5 till 9 nya läsare per inlägg och cirka 25 till 45 trogna och återkommande läsare.

Först, om det jag skriver som följer här efter. Jag skriver Ingenting, om någon, som pekar ut, slår ner, talar illa om och så vidare. Jag skriver endast om vad Jag tycker och vad Jag har känner inför det som står skrivet.  

Jag läste något på nätet idag. Något som får mig att se rött. Rött för att mindre bemedlade och ensamstående helg pappor inte ses i någon debatt och/ eller någon statistik. Dessa ensamstående helg pappor skall bara göra, bara vara och bara betala, oavsett hur deras situation än ser ut. Det finns ingen som tar reda på hur dom har det, hur dom mår eller vad dom vill. Det finns ingen lättnad för dessa i form av uppskov för att kunna komma tillrätta med sin ekonomi. Det finns heller inga bidrag eller liknande som dom kan söka. Dom får stå för allt själv, oavsett hur illa dom än har det. Ja det finns socialbidrag och eventuellt mer lån att söka. Men i en situation där ekonomin redan är ansträngd till bristningsgränsen är detta ett stängt alternativ.

Visst, alla ensamstående helg pappor har det inte så och gör inte rätt för sig när dom kan, då främst ekonomiskt. Och visst igen, alla helg pappor har det inte så och gör inte rätt för sig i umgänget med sina barn. Men alla är inte skitstövlar som ger tusan i sina barn på ett eller annat sätt. Jag vägrar helt enkelt att tro det skulle vara en övervägande del av alla helg pappor i Sverige som är sådana som skiter i sina barn. Jag inbillar mig att dom flesta av dom ensamstående helg pappor vill göra rätt för sig när det gäller underhåll och umgänge. Men som vanligt, när en lite klick missköter sig blir alla dragna över en kam. Dom blir automatiskt märkta skitstövlar.

Inlägget jag läste? Det handlade om en kille vars liv fullständigt gick i spillror och som därav hamnade i skilsmässa och blev ensamstående med en stor skuld. Han hade två barn och levde på existensminimum.  

Trots allt detta satte han sina barn i första rummet, trots detta hämtade han sina barn varje gång som han skulle ha dom, trots detta försökte och kämpade han, med dom små medlen han befogade över, med att ge sina barn en någorlunda dräglig tillvaro när dom var hos honom. 

Vem lyssnade på honom? Vem brydde sig? Vem förde hans och alla andra i hans situations talan? Ingen, för han och alla andra mindre bemedlade och ensamstående helg pappor i hans situation förväntas ju göra rätt för sig oavsett hur det än ser ut. Jag tycker det är så jäkla dåligt. 

Tänk att bara ligga där och hålla om;

Höra din andnings lugna rytm;

Känna din ömma närhet;

Känna din lukt;

Ditt huvud vilar mot mitt bröst;

Du är stilla men håller mig hårt;

Vill liksom inte släppa;

Rädd att tiden tar slut;

Det är en stund utan ord;

Ett ögonblick utan oro;

Vi är båda tysta;

Närheten säger allt;

Jag skänker dig trygghet;

Och håller dig hårt;

Vill inte släppa;

Tiden är stilla;

Martin

Martins Scribo finns nu också på Instagram. 

Till min glädje fick jag se att det kommer fikon på mitt fikonträd. Det händer ungefär vart fjärde år eller så. 

Det är aldrig lätt att profilera eller marknadsföra något som en blogg. Det finns så många som försöker. Få lyckas, flertalet misslyckas. Det är få förunnat att tjäna pengar på sin blogg, då måste dom vara riktigt, riktigt bra för att lyckas med det. Sen måste den nå ut till en specifik målgrupp med ett unikt budskap. Det är svårt, för att inte säga näst intill omöjligt.

Många bloggar idag är riktigt bra, andra rent bedrövliga. Några är faktiskt seriösa, andra rent oseriösa. Gemensamt för dom alla är att någon vill nå ut med något, ett budskap. Det finns massor av inriktningar, vardagsbetraktelser, politik, religion, sport, sex, teknik, vetenskap, musik mm. Själv tillhör jag nog kategori vardagsbetraktare. Jag har alltid försökt föra en seriös blogg och som inte tar upp sånt som verkar stötande, provocerande eller privat.  

Min blogg publiceras på flertalet olika sidor för bloggar och den ligger med på Facebook och Twitter. På vissa sidor ligger jag rätt bra till rent statistiskt och placerings mässigt vad gäller popularitet. Men det är inte lätt att hålla en stadig läsarkrets. Ett litet uppehåll i skrivandet och man rasar i rankingen. Sen är det svårt att ta igen förlorad mark. Det gäller att stå på tårna. Jag får försöka finna andra vägar att nå ut. Men vad?

Martins scribo bryter ny och delvis okänd mark och växlar in på Twitter för att nå ut till fler läsare.

  Igår eftermiddag fick jag så äntligen mitt balkongväxthus levererat till mig. Paketet som budkillen levererade till min dörr var enormt och i stil med dom man brukar få på IKEA. Enda skillnaden mot dom man får på IKEA, var att detta saknades minsta spår av alla dom förpackningsskydd som IKEA kör med. Ni vet det som man blir så fruktansvärt irriterad på att packa upp och sen, när man är klar, ta hand om. Men jag är faktiskt beredd att tänka om till viss del. Det är nog en klok tanke att skydda godset. I mitt paket jag fick var allt nertryckt i kartongen som det var och skramlade runt. Inget av godset låg säkrat i kartongen. Dåligt tycker jag.

  Då jag inte orkade att ställa mig med monteringen igår kväll, tänkte jag att det gör jag snabbt imorgon. Kunde inte ha mer fel, det tog mig flera timmar att göra själv. Dels för att ritningen var löjligt svår att tyda och dels för att jag fick skruva allt för hand. Efter en stunds svordomar över den idiotiska ritningen kunde jag äntligen tyda vad dom faktiskt menade. Det var inte självklart, men när jag väl kom på det, var det ganska logiskt. Man skulle börja med sidorna och hyllplanen och därefter gick allt av sig själv med bakstycket, staget på framsidan, luckan och till sist dörrarna. Och här kommer ett litet tips till er som tänker införskaffa ett likadant. Skruva inte fast mitten hyllan. Det är bra att kunna ta ut den om växterna som odlas är höga, på så sätt får man ju extra växthöjd.

Själv skall jag plantera chili, tomat och gurka i botten på mitt växthus, dom blir upp emot en halvmeter höga. Blir dom högre får jag väl anpassa växterna. Vidare skall jag ha timjan, basilika, rosmarin och persilja hade jag tänkt. Hittade ingen bra oregano i år. Får ta det nästa år istället. Alla dessa växter trivs ju i soliga lägen. På min balkong kan dom bada i sol, den ligger på från tidig till sen eftermiddag. 

Lite bilder på själva monteringsförloppet och som avslutning, en bild på från balkongen.

I mina två inlägg, Min gamla Amazon och Mina andra bilar, har jag skrivit om bilar jag ägt i historien. Efter Vectran, som vi köpte när min dotter föddes, blev det en Volvo 940. En bra, säker och rymlig kontainer. Dock var den trist och dyr i drift att köra. Jag sålde den när bonusbilen flyttade hem till mig. Det var en trevlig SAAB 9000 som jag tyckte mycket om att köra. Tyvärr gick det illa för den bilen. Minns det så väl, det var en tidig morgon, jag var ledig från jobbet på förmiddagen för att besikta bilen. Sista dagen för ombesiktning faktiskt. Gick ut till parkeringen för att köra iväg. Väl där blev jag mer eller mindre stående och undrade i mitt stilla sinne var bilen var. Den var puts väck, stulen naturligtvis.

Den återfanns några dagar senare, som ett vrak, nerkörd och fördärvad till oigenkännlighet. För oss var det som en veritabel våldtäkt. Tyvärr är det nog så, lite till mans, att det är först när man själv blir drabbad, som man inser hur oerhört kränkande det är när man blir drabbad av något så vanligt som en bilstöld. 

För oss var ju detta en katastrof, vi stod utan bil och kunde inte ta oss någonstans, utan fick förlita oss på folks välvilja att låna oss en bil till matinköp med mera. Det höll ju inte i längden. Banken ställde upp med lån till en ny bil och valet föll på en fin rödmetallic SAAB 9-3:a. En av dom skönaste bilar jag kört och ägt. Älskade intriören med alla dess knappar och reglage. Det var som en dröm att sitta där i mörkret och det lyste så där fräckt från allt. Säkert tindrade mina ögon barnsligt av lycka inför allt detta lullull.

Familjen fick växtvärk då vi fick vår hund Tyson, även kallad Tassen. Det krävde naturligtvis en större bil, då vi tidvis hade tre barn och en hund att köra runt med. Snabbt kom vi fram till att vi behövde en rymlig och säker bil. Vi var och tittade på en del vrak i 20000 kronors klassen, men insåg snart att det inte gick att hitta något bra objekt. Till sist hittade vi en V70 ute i Tjuvkil, en privat säljare som kunde uppvisa papper på att minsta lilla repa var åtgärdad. När man frågade något om ditt eller datt, refererade han genast till den digra bunten av papper. 

Jag minns när hela familjen satte sig i bilen för en provtur. Den stank starkt av wonderbaum. Tänke väl inte så mycket på det då, bilen gick ju som en dröm. Vi var så glada för att det fanns en fungerande klimatanläggning i bilen. Detta behövdes ju för att vår nya familjemedlem skulle kunna åka med oss. Vi slog till och lade en handpenning på bilen.

För några år sedan sålde jag V70 och köpte mig en Golf. Vad jag hört så åker vår gamla V70 runt som firmabil i Göteborg. Min Golf? Ja den puttrar och går, än är väl bäst att tillägga. Lite rost som behövs åtgärdas nu i sommar.  

Som ni förstår har det ju ju blivit några stycken bilar genom åren, totalt nio stycken plus en bonusbil. Om man räknar med bonusbilen så har jag bytt bil var 3,2 år.