Sedan länge har jag kunnat konstatera att jag är en tänkande person. Inte grubblande, utan tänkande. I alla fall uppfattar jag mig inte som någon grubblare. Det spelar väl egentligen ingen roll vilket, det är ju i det närmsta samma ändå. I alla fall, jag är inte av någon särskild komplicerad natur, men när ett problem dyker upp börjar min hjärna arbeta för högtryck och vägrar släppa problemet tills dess att alla möjliga infallsvinlar är utredda. Jag kan vid dessa tillfällen uppfattas som väldigt introvert och svåråtkomlig. Min omgivning har vid dessa tillfällen mer än en gång känt frustration över min ovilja att uttrycka eller dela med mig av det jag går och tänker på. Men jag gör det inte för att undanhålla något för andra, utan för att jag ibland tänker på problem i andra dimensioner och så intensivt att jag vid dessa tillfällen svårt att dela med mig av det jag tänker på.

Många har fått erfara mitt något udda sätt att, mitt i en tanke, bara leverera en fråga. För mig är det en självklarhet, att börja just där, mitt i en tanke, eftersom allt annat, innan själva frågan, redan är utrett av mig själv, i just tanken, men för fågelholken jag ställt frågan till är det inte samma självklarhet. Dom är mer än lovligt förvirrad och ser oftast ut som dom vill gå därifrån, snabbt. När personen i fråga vill ha närmare och/ eller mer djupgående fakta om frågans natur, börjar den totala förvirringen från min sida då jag skall rekapitulera det jag nu har i mitt huvud. Munnen börjar svamla osammanhängande, bitvis, det som hjärnan spolar tillbaka för att komma till början av problemet. Förklaringarna som brukar följa kan ibland liknas vid total förvirring innan själva problematiken får sin förklaring. Det är inte alltid så här, min beskrivning här ovan är ett extremfall från min vardag. Oftast kan jag slå mig själv med häpnad och faktiskt förbereda frågan för att underlätta för den svarande personen.

Ja, jag erkänner här och nu, inför er alla, det som bara några av mina närmsta vetat om i åratal. Jag har ett IQ som är långt över det normala, det är testat men inte fullt utrett för till exempel Mensa inträde. Vet inte om jag vill det. Det är inte bara fördelar med ett högt IQ, det kan även vara en belastning för den som begåvats med det. Läste om en stackare i USA, med ett IQ strax över 200, som bara kunde jobba som korvförsäljare i ett gathörn i New York. Problemet med mig är väl likvärdigt, jag använder det inte fullt ut, jag är för bekväm för det. Sen ger det inga fördelar, det är ju inget man kan nämna i ett CV precis. Jag har aldrig velat skryta med det och kommer inte göra det nu heller. Det ligger inte i min natur. Nu vet ni i alla fall.

Kanske faller en del bitar på plats nu för er som känner mig.

Det börjar bli ordning på holken uppe på bergstoppen. Nu skall bara lite kompletteringar till i hallen och sovrummet. Funderar på en långsmal byrå av något slag i hallen. Har väl redan några förslag som kan fungera. I sovrummet vet i tusan hur jag skall få ihop det. Känns mest som det är inslängt för att bli av med skiten. Får ta mig en funderare. Det är i vilket fall inte aktuellt än på ett bra tag. Får ta det efter hand.

Hm, en ac vore mumma i denna värme, kanske skulle............ Nä, skojade bara. Det är inget jag skulle spendera pengar på, även om jag hade råd till det. Men nu är det inte aktuellt.

Det blev en styrka högre på mina progressiva linser. Kanske inte helt oväntat. Ser ju illa som bara den på nära håll. Har fått ett begynnande brytningsfel på ett av ögonen, kom inte ihåg vilket. Behöver egentligen nya glasögon också, men höll på att svälja huvudet av ren förskräckelse när hon sa hur mycket glasen skulle gå på. Sen bågar på det, nej det får vara. Räknade snabbt ut att jag kan köpa mellan 50 till 75 stycken statoil glasögon för priset av ett par av dessa, beroende på pris vill säga.

Jag börjar få struktur på min holk. Nu saknas bara rullgardinerna, som skall upp snarast och lite lullull på väggar och golv. Men finliret får komma efter hand.

Kan sakna det här ibland. Kommer jag någonsin våga ta steget dit igen? Det känns inte så.

Så sitter jag här igen och skriver på ett nytt inlägg till min blogg. Min andra natt i min nya lägenhet sov jag väl lite bättre än den första natten. Vaknade av att bygget bredvid drog igång med markarbetet. Jag är ledig idag och meningen med det är väl att få i ordning på det sista här hemma i den nya holken. Men först skall jag ner en runda till bostadsbolaget och lämna nycklarna till den gamla holken. Skall passa på att köpa lite mat när jag är i närheten av ICA Kvantum. Har inte en smula hemma att äta.

Det var den flytten det. Nummer 13 i ordningen blev den här för mig och det på 26 år. Två år på samma ställe i genomsnitt. Känner mig som en nomad. Men olika omständigheter i mitt liv har gjort att det blivit så mycket flyttar genom åren. Det är ingens fel, det blir så ibland. Livet är sådant. Jag borde väl ha en gedigen rutin av att flytta vid det här laget kan tyckas. Men det var något som tog emot denna gången. Har svårt att hitta den där riktiga glädjen, som faktiskt borde finnas där, över att ha fått flytta "hem" till samhället där jag en gång växte upp.

Jag vill nu varna känsliga läsare. Texten här nedan är skriven med mycket kärlek och värme. Till viss del även med allvar. Vissa delar är till och med skriven med ett uns humor. Om nu någon skulle känna krängt av innehållet så ber jag om ursäkt på förhand. Ingen är uthängd, jag menar inget illa.

Stig, stigar och stigarna är en omskrivning, på vad kan ni säkert lista ut själva.

Det finns många stigar att gå på här i livet, har själv gått på några av dom. En del av dessa borde jag ha undvikit att gå på, då dom varit snårigare än andra. Vissa har gått genom sylvassa törnen som satt sår i själen. Några har varit mörka och kalla. Blind och dum som jag varit har jag har gått dom ändå. Men vissa stigar, som jag så här i efterhand är glad att jag gick, gav mig något av det vackraste och käraste jag vet. Något jag alltid kommer ha med mig vid min sida, var än mina steg för mig och så länge jag lever. En annan stig var ljus och varm, den längsta som jag gått, där följde jag mitt hjärta när jag påbörjade min vandring på dess väg, jag kom att älska varje steg jag tog, jag var lycklig då. Kommer Alltid att vårda dess väg i mitt hjärta. Stigar tar slut, det vet alla, så Ingen kan eller skall klandras för det. Men ibland, när det känns lite jobbigt, vill man gå där igen, där det en gång var tryggt, fastän man vet att stigen tagit slut. Allt det där går ju över till slut, det har det gjort förr. Idag står jag ensam vid alla stigars början och känner mig inte redo att börja gå på nytt. Jag är rädd, rädd att välja fel. Rädd för att ännu en gång hamna vid alla stigars början då stigen jag valt tagit slut. Kommer jag någonsin hitta en stig som följer Mig till slutet på min vandring?    

Tja, då sitter jag här i mörkret i min nya lägenhet och skriver på det enda som fungerar just nu, min dator. Jag har inte hunnit få upp vare sig tavlor, all porslin, lampor eller mörkergardiner ännu. Om sanningen skall fram så har jag inte orkat, den här flytten har nästan blivit till priset av att jag knäckt mig själv. Har medvetet stängt av smärtan i min axel för att få flytten färdig. Jag vet, det var dumt gjort, men flytten gjorde sig inte själv. Som tur var fick jag hjälp i lördag och för det är jag evigt tacksam. Hade inte klarat dom tunga sakerna själv. Nu är det gjort i alla fall. Nu kan jag gå här och småskrota med allt imorgon utan att anstränga min axel allt för mycket.

Sitter i vardagsrummet och blickar ut. Tittar på månen som visar sig som en ljusgul skära på himlen. Klockan är tjugo över elva på kvällen. Det är så vackert och rofyllt här. Har inte hunnit sätta mig ner och njuta av det ännu. Inte förrän nu. Uppskattar det verkligen. Det är fantastiskt, jag har faktiskt första parkett när det gäller utsikten från min balkong. Jag önskar ni kunde se det jag ser nu. På kvällar och nätter är här dödstyst, man hör nästan ingenting från utsidan även om fönsterna är öppna. Kommer nog tillbringa många ljumma sommarkvällar på den balkongen.

Ibland är det så svårt att nå fram, att kunna beskriva i ord, så att andra kan förstår vad man känner inombords. Ännu svårare är att få någon sorts förståelse för det man nyss försökt få fram. Vissa dagar är lite värre känslomässigt än andra, det bara är så. Jag kan inte göra något åt det just nu. Det är en process jag måste ta mig igenom. Och den processen är inte lika för någon. Det finns ingen tidsram som säger att nu skall jag kvittra av ren och skär lycka igen. Vi har alla olika sätt och tid att bearbeta sånt som är jobbigt. Det kanske är svårt för någon som står bredvid att ta in och förstå. Har dom dessutom inte gått igenom något liknande, kan det vara svårt att förstå hur tungt det kan vara vissa dagar.  

Dom dagarna är det går det inte att känna och visa glädje, när glädjen inte finns. 

......

I try and mend the broken pieces
I try to fight back the tears
They say it's just a state of mind
But it happens to everyone -
......

Queen