Jag har ju skrivit om det förr, jag och bilar hör inte ihop på något sätt. Vare sig i inköp, ägande eller körande. Låt mig utveckla min tanke här i ord. När jag köpte min första bil för snart 32 år sedan, faktiskt en gammal polis Amazon med diffad bakaxel och hårt baksäte, så startade denna icke förening mellan mig och bilar. Min Amazon var det väl inga större fel på, den tuffade och gick som den skulle. Det var mer jag som misskötte den. En annan bidragande orsak var att jag verkligen körde bil som en tonåring, det vill säga, som en idiot. Jag var som dom flesta i den åldern, trodde att jag var odödlig och var nog så tuff att jag nästan kunde knäcka nötter med skinkorna. Att jag sedan ansåg mig vara världens bästa bilförare hjälpte ju säkert till. Men verkligheten var annorlunda, jag lade den stackars Amazonen i diket två gånger. Ena gången kom jag undan med blotta förskräckelsen och utan minsta skada på bilen. Tro ni jag lärde mig något av det? Nej, inte ett smack. Vid en tävling, på grusväg, med en av mina vänner på den tiden, kom jag farande som en projektil in i en kurva. Bilen for från sida till sida, det gick så snabbt att jag inte hann med att parera. Bilen for med ett fruktansvärd dån och grusmoln efter sig ner i ett krondike och lade sig på sidan så bara några få centimeter stack upp från vägkanten sett. Naturligtvis satt jag obältad och drog huvud i tak och ratt med en smäll. Högerhanden var uppskuren i handflatan. Huvudet fullt av bulor. Bilen var ordentligt demolerad vid vänster framskärm. 

Jag minns det som igår, efter det att vi fått upp bilen vågade jag inte köra direkt hem i rädslan av att få mig världens avhyvling av mina föräldrar. Hade säkert behövt det, tilltaget var ju idiotiskt. I alla fall, efter det att vi fått upp bilen och rätat ut framskärmen så mycket att den gick att köra med, åkte vi hem till min kompis. Om jag trodde jag skulle få vara ifred från skäll och ovett så trodde jag verkligen helt fel. När kompisens morsa förband min hand, gav hon mig världens uppsträckning. Än värre blev det när jag kom hem. Fick ju skäll av både mor och far för dikeskörningen. Kan ju inte påstå att det var synd om mig. Som alla föräldrar reagerade dom och blev oroliga, reaktionen blev ju därefter. Mina föräldrar hade ju verkligen argument och fog för att bli arga. Det var ju något som dom nästan aldrig blev annars.

Nåväl, bilen blev i alla fall stående ett tag. Under tiden införskaffade jag en ny framskärm och gjorde bilen körduglig igen. Bytte ratt och även växelspak. Ratten var ju sönder efter min påhälsning i diket så jag satte dit en fin vit läderratt av modell mindre. Växelspaken kortade jag så den blev mindre. Det fanns ett kortare växelspaksset, med tillhörande konsol, man kunde köpa så den fick ett modernare intryck, hade ju en sån där lång original historia till växelspak innan. Satte dessutom på ett tufft sport jalusi i bakrutan som dämpade solljuset. Hela bilen fick ett lyft tyckte jag. Hade ett par trendiga små mini boxhandskar i läder, hängande i backspegeln. Andra hade kanske en annan uppfattning. Hur som helst, jag var glad och kunde åter börja använda min bil. Det blev bara ett tag, jag sålde bilen veckan innan jag ryckte in i lumpen.

Så har det fortsatt med mina bilar. Men det är en annan historia jag kan berätta om vid ett senare tillfälle. Det finns ju uppslag för fler inlägg som ni kära läsare kan gotta er åt när ni läser det. Nu skall jag faktiskt gå ut en sväng i det fina vädret. 

När jag började blogga för ca 8 år sedan var det inte ett särskilt vanligt sätt att uttrycka sig på. Nu är det snarare tvärtom, mer regel än undantag att var man och kvinna har en blogg som dom skriver i. Många är bra kan jag medge, men vissa......hmm! Den gången handlade den gemensamma bloggen om vår valp Tyson och fram till det att han var 3 - 4 år. Vet egentligen inte varför vi slutade skriva i den bloggen, men det blev bara så. Den finns tyvärr inte kvar längre. Bloggportalen vi använde oss av vid tillfället har stängt ner. Hur som helst och i alla fall, med tiden gick jag över till en egen mer familjär blogg, som i mångt och mycket handlade om min dåvarande familj. Det blev lite över 300 inlägg. Några av dom var jag extremt stolt över då jag tyckte dom var väldigt bra. Något som är otroligt, för dom som känner mig vet att jag själv är min största kritiker. Har enorma krav på mig själv. Men det är en annan historia. För lite mer än ett år sedan raderade jag allt som fanns på den bloggen. Det är något som jag ångrar idag, Men, för att använda en sliten klyscha, - "Gjort är gjort och kommer aldrig igen".  

Det kom att förflyta en tid innan jag kände ett sug efter att få uttrycka mig i ord igen. Så jag startade upp min blogg på nytt och började skriva. Vid den tiden hade jag ett enormt behov av att få skriva av mig. Det var dock inte allt jag publicerade i min blogg. Det mesta som jag skrev slängde jag faktiskt. Inte för att det var något dumt, utan mest för att det var för personligt. Jag minns att jag kunde sitta och stirra på texten jag skrivit, inte i timmar kanske, men nära nog. För mig var det ett sätt att få släppa lite på ventilen i huvudet, att sätta ord på tankarna. Det kanske låter oerhört dumt, men det är faktiskt ett bra sätt att få ur sig sånt som ligger och gnager. Att man sen slänger det man skrivit, kan ju ses som att man gjort upp med dom tankarna man för tillfället har, en gång för alla och går vidare. Nu kom jag lite ur spår ser jag. Men det blir lätt så när man skall förklara något.

Portalen som jag använder mig av idag har ca 450000 bloggare i olika kategorier och det är stort. Jag har varit portalen trogen i 4 år nu och jag har min lilla läsekrets som konsumerar det jag skriver. Tack för att ni finns och läser det jag skriver. Nu för tiden försöker jag skriva åtminstone en gång i veckan, något som inte alltid varit så självklart. Men varför sätta sig och skriva något meningslöst bara för att man skall få till ett inlägg på sin blogg. Nä, då vill jag allt ha ett tema och ett syfte till varför jag skriver. Idag har jag faktiskt det, även om det dragit ut på tid och text för att komma dit. Anledningen till varför jag ens satte mig här idag, var att jag ville skriva om en önskan att förnya min blogg.

Har funderat på att byta till en större bloggportal och nå ut till en bredare läsekrets. Mycket av det jag en gång skrev kan jag ju faktiskt återge, fast då inte i original inlägg. Men samtidigt känns det konstigt att göra det. Känner mig hemma här och den är väl inarbetad. Kanske skulle jag hitta portaler som länkar ut min blogg istället. Har använt mig av det förut. Får kanske kolla upp den möjligheten istället. Jag lär återkomma i ärendet.

Skall ta mig en promenad ner till Coop och köpa mig ett paket kaffe. Det är så gott som slut och jag vill inte riskera att bli utan kaffe i helgen. Vädret är ju rätt så fint och man får nog passa på när det bjuds.

  Under tre dagar har det här fina lilla charmtrollet, med sin matte, bott hos mig. Hon heter Kayla, hon är en Tervueren tik på snart 2 år. Vi fann varandra med en gång, hon och jag. Nja, sanningen är väl den att vi gjort det långt innan, funnit varandra alltså, men det var lite speciellt den här gången då hon inte hade med sig sina "Bröder" från flocken. Hon fick ju all uppmärksamhet själv. Något som hon nog var rätt ovan vid, men för den delen, inget som hon heller klagade över. Tvärtom, hon fann sig genast vid detta. Första natten var väl lite så där. Det var jobbigt för henne och hon kom inte riktigt till rätta i sin nya, men tillfälliga bostad. Så är det nog när man är en utpräglad vallhund med stort kontrollbehov. Det blev dock bättre dom två andra nätterna då hon kom till ro och kunde sova nästan hela nätterna.

Favoritstället var nog ändå min sköna soffa som hon kunde krypa upp och riktigt slappna av i. Här hade hon fin överblick på vad som hände i kök och övriga lägenheten.

Genom åren har jag lärt mig att uppskatta dom små sakerna i livet. Sånt som skänker glädje och värme i hjärtat. För mig handlar inte livet längre om dyra saker, att man har det si eller så, att man gjort det eller rest hit eller dit. Jag har kommit att nöja mig med det mest grundläggande i livet. Mycket för att det blivit så av olika anledningar, men också för att jag med åren har accepterat att det är så.

Säkert undrar ni vad jag menar med det grundläggande i livet. För mig handlar det om att mitt älskade barn har det bra, att jag har tak över huvudet, att jag har ett jobb, att jag har mat på bordet, att jag har kläder på kroppen, att mina nära och kära har det bra. Men senaste tv, senaste mobilen, senaste datorn, snyggaste bilen, exotiska resan och övrigt blingbling då? undrar säkert ni. Jo, det finns där med och visst skulle jag vilja ha det, men för mig handlar det om prioriteringar i livet.

Tyvärr är det så för mig att jag inte bara kan gå in i en affär och köpa en splirrans ny dator om min gamla risiga, men ännu fungerande, laptop skulle gå sönder. Jag får snällt spara ihop till en ny. Jag vill Inte och kan Inte ta det på krita. Skulle till exempel min bil på något sätt gå sönder, är detta naturligtvis inte roligt, men något som jag faktiskt måste ta i beaktande och i så fall beroende på omfattningen av eventuella reparationer, något jag noga måste överväga. Vill det sig riktigt illa får jag lösa mina längre transportproblem på annat sätt. Men visst, en resa till något lugnt och avslappnande ställe skulle nog varit som balsam för själen. Men återigen, det är en prioritering och något som jag måste spara till i så fall.

När jag satte mig här idag, för att skriva på min blogg, så blev jag sittande och stirrade rakt fram på den tomma bloggsidan. Jag visste bara att jag ville skriva om dom små sakerna i livet och vad dom betyder för mig, men kunde inte komma på hur jag skulle formulera mig. Hur skall jag skriva det så ni förstår hur jag känner. Det är omöjligt att förmedla i ord. I slutändan blev det blev kanske inte så mycket om hur jag känner för dom små sakerna, utan det blev mer om mina egna personliga värderingar i livet. Så kan det ju också bli ibland.

Att ta fram cykeln för säsongen var inte fel ur motionssynpunkt, men inte helt rätt heller, vad gäller en delvis bortglömd men begynnande smärta. Det gav visserligen mersmak, men också jäkla träsmak eller som jag valde att kalla det förra året, babianröv. Min stackars magra och lite beniga gubbstjärt fick utstå sadelns malande tortyr på hemvägen från jobbet. Min planerade cykeltur fick kortas högst betänkligt. Dels för min prekära situation med min värkande bakdel, men också för att jag totalt saknade flåset. Det tog emot i uppförsluten så att säga. Benen var som massiva stockar och lungorna fullkomligt vrålade efter syre. Väl hemma klev jag av cykeln som om jag hade styltor till ben. Men värst var det ändå när jag skulle gå upp för trappan till min lägenhet. I ett misslyckat försök att se oberörd ut tog jag mig med stela ben och svidande stjärt upp för trappan. Grannarna måtte ha flinat i mjugg bakom sina gardiner när jag styltade fram. Det var likadant förra året, det avtar ju över tid och ju mer jag cyklar. Får bjuda på skådespelet så länge.   

Hade tänkt att gå ut och gå idag, men jag vet inte. När jag kollar ut känns det inte direkt som jag vill det. Snön vräker ner. En typisk grå och trist marsdag som verkligen kan inspirera. Vet med mig att jag ändå borde ta mig i kragen och gå en sväng oavsett väder och vind. Det är så lätt att man blir sittande, särskilt vid datorn.

Bävar för denna veckan, skall till tandläkaren och har två kindtänder i överkäken som behöver åtgärdas. En av dom är en gammal rotfyllning som emaljen har gått sönder på och en annan är en tand som måste rotfyllas. Sist jag pratade med tandläkaren skulle det gå på mellan 6000-8000. Öh, vad tusan skall jag få det ifrån. Det skulle vara billigare att dra ut dom. "Bara" 1500 spänn styck. Får fundera ett tag på dom två alternativen. Just nu lutar det åt att jag drar ut skiten.

Men tyvärr är det ett av få saker som jag verkligen avskyr. Tandläkaren! Det räcker jag säger det så får jag rysningar efter ryggraden. Det är verkligen inte optimalt för mig, när någon rotar runt i käften på mig med saker som jag inte har koll på eller kan identifiera. Blanka, vassa saker med krokar och spetsar på, som skall krängas runt och ner i tandköttet så blodet flyter. Dom skall in i begynnande hål i tänderna och rotas runt med så man nästan sitter i taket av smärta. Nästan alltid skall dessa saker bändas ner med full kraft i olika delar av munnen, petas och dras med, så att det känns som hela skallen med tillhörande käke skall hoppa ut ur huden. Och vi skall inte tala om alla dessa ilsket surrande borr, i olika varianter, som lika säkert som amen i kyrkan skall borras ner i den förbannade pulpan och slintas med ner i tandköttet och sända smärta rakt upp i hjärnan. Sen, nästan alltid, den obligatoriska frågan, - Gjorde det ont där? Men vad fan, när man ligger där spänd som en fiolsträng i tortyr stolen med käften full av saker som suger, vatten som kväljer än, gummiklädda händer, surrande borr och skriker, - OHHWWOOHHHAAHH. Säger bara det, man måste nog vara en väldigt speciell person om man väljer att bli tandläkare. 

Förr, när jag var yngre, hade jag inte något emot att gå till tandläkaren, men med åren och alla dessa återkommande problem som jag haft med mina tänder, utvecklades det en form av tandläkarskräck som gör att jag drar mig in i det längsta för att gå dit. Nä, jag måste ut och röra på mig så jag skingrar tankarna.   

Sitter faktiskt och funderar på om jag skulle gå ut och gå en sväng, solen skiner ju inbjudande. Frisk luft är ju aldrig fel. Dessutom är det ju nyttigt att röra på sig. Måste bekänna att jag denna vinter blivit extremt lat och bekväm av mig. Har tagit bilen till jobbet. Det är skrämmande dåligt måste jag säga. Det är inte mer än 1,5 kilometer att gå, drygt. Tror faktiskt att det är något mindre till och med. Gjorde en koll med Runkeeper i somras och tror att det landade strax innan 1,5 kilometer. Det finns inget försvar till detta, mer än ren lättja. Det får bli bot och bättring från min sida helt enkelt. 

Det fanns faktiskt en tid för inte så länge sedan då jag gick i mängder. Det blev många mil i dom sulorna jag hade då. Det var en tid då jag inte mådde så bra och det hjälpte faktiskt att vara ute och gå. Men tiderna förändras snabbt och man "går" ju som bekant vidare i livet, tar nya tag, lämnar det gamla bakom sig och ser framåt istället, tur är väl det att vi människor funkar på det viset. Idag mår jag ju mycket bättre. Men jag tror inte det var så lyckat att dra ner på medicinen jag fick på recept den gången. På det stod det, - Ut och gå, tre dagar i veckan i ca 30 minuter.

Nä, nu skall jag göra allvar det jag skriver och bege mig ut i det härliga vädret. Återkommer kanske senare med ett annat inlägg. Vi får se. Ha en bra dag alla och passa på att gå ut en sväng i det fina vädret. 

Igår ringde jag till min snart fjortonåriga dotter. Ville ju höra hur hon hade det och hur hon mådde. Vi hade ju inte hörts av på en dryg vecka så det var verkligen dags att vi hördes av, tyckte jag.

Jag, - Hej det är pappa.

Min dotter, - Hej.

Jag, - Hur är det?

Min dotter, - Jooo, det är väl bra.

Jag, - Vad gör du? (en gäspning i bakgrunden)

Min dotter, - Inte så mycket.

Jag, - Nähä. Hur mår du då?

Min dotter, - Jooo, jag mår väl bra.

Jag, - Hur går det i skolan? (en till gäspning i bakgrunden)

Min dotter, - Det går väl bra.

Ja, ni förstår säkert hur samtalet förflöt. Jag log från öra till öra när jag pratade med henne. Man fick nästan dra orden ur henne. Men så är det att vara tonåring. Undertecknad var nog likadan i den åldern.