Det fanns en tid då livet kändes oändligt, sorglöst och bekymmersfritt. Dom var många i min ungdom, det medges. Men sensommaren 1980 var lite speciell. Någon månad innan min 15 årsdag fick jag lov av mina föräldrar att äntligen köpa mig en moped. Det var stort, men jag hade nog tjatat hål i deras stackars öron, då dom till slut gav med sig. Tack vare ett sommarjobb hade jag lyckats sparat ihop till två tredjedelar själv och mina föräldrar betalade den resterande summan. Så var det ju sagt. Till saken hör att detta var långt innan allmänheten hade tillgång till internet. Det enda mediet, förutom tv, var ju dagstidningarna. Så jag hade letat upp en Puch Dakota, 1978 års modell i GP, inte långt ifrån där jag bodde. Mina föräldrar och jag begav oss dit och jag föll som en fura direkt för denna underbart blänkande tingest. Köpet gjordes upp i en fart, 3200 kostade den, en stor summa på den tiden. Jag fick, med herrens och damens, tukt och förmaning, köra den 5 kilometer långa sträckan hem. Jag körde hellre än bra kan sägas. Redan i första kurvan ner för en backe höll jag på att vingla ner i ett diket, med den för mig, allt för tunga mopeden. Vid tiden var jag kraftig som en örontops.

Jag lärde mig snabbt att behärska min älskade moped. Det var min ögonsten och jag ägnade nästan varje ledig tid till att plocka ner, göra rent, olja in och montera ihop dom mekaniska delarna hemma i garaget. Det tillkom även en del trim på vägen, skall väl villigt erkännas. 

En dag, i högstadiet, hade jag med mig min älskade moped. Dumt egentligen då jag hade 5 minuters väg till skolan. Jag står vid mitt skåp, när jag plötsligt får höra i högtalaren att jag skall infinna mig hos elevassistenten med en jäkla fart. - Vad har jag gjort nu, tänkte jag. Det var ju inte första gången jag skulle infinna mig där eller på rektorsexpeditionen. Med tunga steg begav jag mig till henne. Jag kom inte ihåg exakt vad som sas i början, eller rättare sagt råskälldes, det enda jag såg just då var att min moped åkte fram och tillbaka utanför fönstret, med två av mina vänner på. Hur dom ens visste att det var min moped, var en gåta. Någon hade väl sagt det kan jag tro. Det hela var egentligen oerhört komiskt, inte för att jag såg det då, men här far dom omkring på min moped, mig ovetandes, som skållade råtta utanför och jag får mig en rejäl utskällning. Man kan höra in hur dom vrålskrattar när dom far förbi utanför. Vår elevassistent pekar förmanande ut genom fönstret och skriker om hur farligt det är att köra moped utan hjälm samtidigt som man skjutsar någon, i samma ögonblick gör dessa två stollar en rejäl och praktfull vurpa utanför. Mina vänner och min moped klarar sig utan värre skador, vilket nog var tur för mig och även för dom.

En speciell låt som betyder väldigt mycket för mig. 

För kärlekens skull

Utanför fönstret slår våren ut.
Marken blir grön igen.
Allt som var dött, väcks till liv,
det kan också vi
Mm..
Så länge vi andas.
Ute till havs styr en fiskebåt.
Längs en fri horisont.
Den gungar så tryggt in mot hamn
som jag i din famn.
Mm..
Så länge vi älskar.

Det är för oss solen går opp.
Lyser som guld, för kärlekens skull
Solen går upp, så oskuldsfull
Lyser på oss för kärlekens skull.

Högt på ett berg står en katedral,
och pekar upp mot skyn.
Men det är för himlen i dig,
och jorden i mig
Mm..
Vi älskar varandra.

Det är för oss solen går opp.
Lyser som guld, för kärlekens skull
Solen går upp, så oskuldsfull
Lyser på oss för kärlekens skull.

Mmmm...

Lyser som guld, för kärlekens skull
Lyser på oss, för kärlekens skull

Ted Gärdestad