Senaste inläggen

Av martins-scribo - Lördag 3 feb 10:52



Förr eller senare måste man komma till insikt och inte lägre skjuta fram det, utan bara sätta sig

ner, i lugn och ro och fundera, för att därefter ta ställning till det du har kontra det du kan få.


Martin

ANNONS
Av martins-scribo - Lördag 27 jan 10:54

Det finns dom som anser att det som sker i livet har en högre mening, har ett syfte och/ eller att det rent av är eller skulle vara förutbestämt. Jag har full respekt för dessa människors tro, men har själv svårt att tro på det. Varför skulle saker i mitt liv ske för att det var förutbestämt, ha ett syfte eller en mening? Vem har bestämt det? Varför fick i så fall inte jag vara med och bestämma i mitt egna liv?


Kanske är det så att min "världsbild" har blivit lite mer realistisk med åren. Lite bränd i kanten eller naggad i hörnorna. I mitt huvud sker inte saker för att det har en högre mening eller ett syfte, det sker för att det är en händelse eller beslut på grund av något och som då pekar ut riktningen i våra liv. Inte för att riktningen skulle vara förutbestämd från början, utan för ett den leder oss in på den nya vägen oavsett om vi vill det eller inte. Så fortsätter det genom livet, varje händelse som sker eller beslut som vi fattar får en konsekvens, positiv eller negativ. 


Vad är då en konsekvens? Enligt filosofin är det "de följande händelserna efter något; ett motsvar på något".

 

Det kan också vara en följdriktighet, vilket i sig är logik. Och som alla säkert vet eller förstår, kan ju logik vara en konsekvens. Det vill säga, logiskt tänkande. Så slutsatsen för mig är följande, "Varje händelse som sker eller beslut som fattas får en konsekvens". 

 

Jag är fullt medveten om att det finns människor, runt om i denna värld, som är av en helt annan uppfattning än vad jag är i denna frågan. Så jag vill redan här, stark poängtera, att detta är min personliga åsikt, som jag ensam står för och inte tänker pådyvlar andra. Däremot vill jag gärna dela med mig av min egna slutsats och reflektion i ämnet i min egna blogg.

ANNONS
Av martins-scribo - Onsdag 17 jan 19:55


Jag skriver på det vackraste sättet jag känner
Med en okomplicerad sonett jag diktar så lätt
I strofer om 1221, 1221, 345, 345 blir det rätt
Älskling, du och jag är nu mer än bara vänner
Vi har faktiskt vandrat sida vid sida i mången år
På en väg som inte alltid varit problemfri och rak
Ibland har vi landat i diket med ett väldigt brak
Och jag medger, vägen hit, har ibland varit svår
Men tro mig, jag har inte ångrat en endaste liten dag
Visst, det har ibland varit svårt, men sådant är ju livet
Att stå där, sida vid sida, och dela på glädje och sorg
Jag vill ju vandra tillsammans med dig ännu ett tag
Det sägs att det står skrivet, att inget skall tas för givet
Men jag vill bara säga, en dag skall vi dela gemensam borg
 
Martin

Av martins-scribo - 23 december 2017 10:49


Igår var jag och Sonja och köpte det sista inför julen i vår lokala Coop butik. Vi kände att det var bättre att åka och göra dom sista kompletterings inköpen den 22:e istället för den 23:e.


Jag kom en stund innan Sonja och började inköpen lite tidigare. Vi kan väl säga så här, för att vara snäll. Det underlättar om man tänker på att man inte är själv i butiken och inte far fram som en bulldozer. Jag stod, med min gröna korg som man kan dra efter sig, och kollade bland bröden. Där brukar vara fullständig kaos, trångt, hyllor i vägen, bagare som far fram och tillbaka och mycket folk i rörelse då det är alldeles vid ingången till butiken. Här bör man ju kunna tänka längre än till sig själv. Jag stod där, lite vid sidan av för att inte vara i vägen och tittar på bröd, då jag plötsligt får en rejäl stöt i ryggen, inte så att jag på något sätt faller eller tappa balansen, det är väl mer så att jag blir irriterad. Jag vänder mig hastigt om och får se en gubbe 65-70 års åldern som har siktet inställt på något som för honom tydligen är panik. - Se dig för, ropar jag. Gubben, som tydligt hör mig, ignorerar mig fullständigt och försvinner snabbt bakom grönsakshyllorna och bort mot charken.


Folk glömmer tydligen av att dom inte är ensamma och ställer sig helt nonchalant, mitt i en "farled", och samspråkar med någon bekant dom råkar stöta på inne i affären. Det är ju trevligt, men inte i en affär dagarna innan jul. Att sen någon skall förbi är totalt likgiltigt för dom. Surt tittar dom på än när man skall förbi och råkar flytta på deras vagn eller värre, ber dom någorlunda snällt att flytta på sig.


Vid kryddorna, stod en äldre herre som botaniserade bland utbudet. Stod och stod är väl fel uttryck, han betedde sig mer som en stor mänsklig vindrutetorkare. - Hmm, mumlade mannen samtidigt som han pekade med fingret, för att på så sätt sikta in sig på den länge saknade kryddan. Han scannade av hela sortimentet framåtvikt, gående fram och åter, med inköpslappen mitt för synen, glasögonen på nästippen och fingret stelt riktat framåt, mitt i gången, - hmm, hmm. Ingen annan kom förbi, ingen annan existerade. 


Med detta sagt, vill jag nu önska er alla en underbart trevlig och god jul. Var rädda om er och varandra. 


Av martins-scribo - 9 december 2017 10:46

Jag har skrivit på olika bloggar i säkert tio, tolv år nu. Har skrivit om såväl vardagliga ting som lite mer allvarliga. Är inne på min tredje blogg. Dom andra två finns tyvärr inte kvar längre. Där fanns det säkert 600 till 700 inlägg sammanlagt. Dom senaste åren har jag varit i centrum för skrivandet, vilket i sig varit naturligt, då det är jag som skrivit inläggen. Men faktum är att desto längre tiden förflutit, ju mindre har jag känt för att skriva om mig själv. 


I början, för tio, tolv år sedan kunde jag skriva fyra, fem inlägg i veckan. Ja, det gick till och med så långt, att jag ett tag slog vad med mig själv och alla som läste mina inlägg, att jag skulle skriva 100 inlägg i rad, vilket jag också gjorde. Dock blev dom sista tio, tjugo inläggen bara ett par meningar långa. Kom inte ihåg om det var något större värde i inläggen. Men troligtvis inte. Nu för tiden kan det i bästa fall bli ett par inlägg i månaden. Tror det beror på att det börjar bli lite tjatigt att försöka skriva om mig själv. Sen undrar jag om det ens finns något intresse för det. Tror inte det. Nog mest jag själv som vill pådyvla alla mina inlägg.


Visst har jag varit med om en del i mitt liv, men inget spektakulärt eller ens direkt sensationellt. Jag kan inte heller säga att jag glidit fram genom livet problemfritt, jag har fått kämpa för min plats i tillvaron och med mig själv. Vägen har inte alltid varit rak eller ens problemfri. Tvärtom, jag har kört ner i diket många gånger. Så visst, jag har gråtit, jag har gått ner i svarta mörka hål, jag har våndats och jag har mått skit i alla upptänkliga former. Men faktum är att jag även har skrattat, jag upplevt ljusa stunder av ren glädje och jag har mått underbart bra på alla möjliga sätt och vis, jag har till och med begåvats med livets underbaraste gåva, min dotter. Så, i slutändan har det ju jämnat ut sig. Jag är helt övertygad om att livet, när man en dag summerar det vid pärleporten, har gett lika mycket av varje i form av glädje och sorg. Det vill säga, i form av motsatsförhållandena Yin och Yang.


Och varför i himlens namn skriver jag om detta nu, undrar säkert ni och kliar er i huvudet. Jag var ju från början inne på mitt bloggande? Jo, för att bloggen handlar om mig och om min vardag, mina minnen och det som jag upplevt i mitt liv. Det jag vill ha sagt är att jag nu börjar få ont om uppslag för mina inlägg. I alla fall i den form som jag skriver det i nu. Och vad betyder nu det då? Jo, under alla dessa åren har jag varit oerhört noga med att inte ge ut för mycket av mig själv, mina nära och kära, mitt jobb, min politiska hemvist, min religiösa livsåskådning med mera. Detta har gjort att jag begränsat mig i mitt skrivande och i mina inlägg. Men med facit i hand är jag glad att jag har begränsat mig själv. För ingen kan komma i efterhand och påstå eller säga att jag hängt ut någon eller något. 


Visst har jag fått ta massor av kritik och skit för att jag har skrivit på min blogg. Folk kan inte förstå hur jag kan sitta och skriva och sen lägga ut det till allmän beskådning. Folk kan inte ens förstå det jag skriver ibland. - Hur kan du skriva om dig själv på det jävla sättet? - Fy fan vad pinsamt? - Vad fan menar du med det? - Är du bög? - Är du kommunist? - Är du rasist? - Vem fan bryr sig om din jävla vikt, din idiot! med mera. Ett lite axplock. Fast ibland har det ju varit lite ros också, - Gud vad vackert skrivit eller - Du skriver fantastiskt bra. Yin och Yang!


Jag har tyvärr läst bloggar, där personerna som skriver inläggen, mer eller mindre vridit ut och in på sig själva och skriver dom mest häpnadsväckande och personliga sakerna om sig själva och andra. Det kan faktiskt bli riktigt illa i en förlängning. Inte alltid, men ibland kan det slå tillbaka, då är det inte så bra att vara så utlämnande om sig själv eller andra. Det kan faktiskt utnyttjas av andra. Sen kan jag förstå om man vill skriva av sig, få det ur systemet och på så sätt gå vidare. Men för tusan, tänk er för vad ni skriver.   

Av martins-scribo - 2 december 2017 11:13

 

Livserfarenhet


Lev alltid ödmjukt i nuet

men lär av historien

hur du skall uppföra dig i framtiden


Martin

 

 

Life experience


Always live humbly in the present
but learn from history
how to behave in the future

 

Martin

Av martins-scribo - 19 november 2017 10:55

I grunden är jag en oerhört vänlig, varm och generös människa som jobbar för mitt uppehälle och sköter min ekonomi. Jag tror gott om andra. I alla fall vill jag att andra skall uppfatta mig som sådan, sen om jag lyckas med det hela vägen ut är kanske för mycket att säga. Jag gör i alla fall vad jag kan för att uppfylla min egna självbild som vänlig, varm och generös. 


Men så ibland händer det, min självbild får sig en rejäl törn, som nu i veckan då mitt kontokortsnummer på något sätt blev allmän egendom på den Amerikanska kontinenten och säkert på någon av dom andra kontinenterna också. Då kände jag mig helt plötsligt inte så vänlig, varm och generös längre. Kände mig förnedrad. Jag till och med förbannade dessa människor, önskade dom till varmare platser i underjorden för att pinas i kokande svavel och lava i all evighet av den hornklädda med anhang. Plötsligt var jag arg, besviken och ledsen inombords. Har jag verkligen gått runt i 52 år på denna jord och varit så fruktansvärt naiv? Jag vill att svaret är nej på den frågan. Men till och med jag tvivlar ibland då allt ställs på sin spets. Tyvärr är sanningen den att det alltid kommer finnas samvetslösa människor, som inte drar sig det minsta, för att utnyttja andra människors svagheter, vänlighet, generositet eller egendom till egen vinning. 


Jag får försöka komma över detta och gå vidare. Med tiden gör jag väl det och tror kanske inte jag kommer att ändra på min grundinställning nämnvärt, den kommer nog vara den samma, det är nog mer så att jag kommer vara mer vaksam och tänka mig för, både en, två och tre gånger i fortsättningen. Nu vet jag att det förmodligen inte går att skydda sig mot allt och säkert inte helt mot denna typ av bedrägeri. Men jag skall sannerligen göra vad jag kan för att försvåra för dessa lägre stående kryp och vidriga parasiter. Kommer skaffa mig ett ID skydd som bevakar mina intressen.


Finally, in English;
To you who use other people's credit cards, credit card numbers, accounts, social security numbers and money without permission, I just want to say this, go to hell with you, your disgusting parasites. May you burn in sulfur and lava in the devil place forever and ever.

Av martins-scribo - 18 november 2017 10:56

Då har jag också blivit utsatt för ett kontokortsbedrägeri. Det är så overkligt när det händer, för att inte säga traumatiskt, det är ju bara något som man brukar läsa om eller höra andra råka ut för. Kunde verkligen inte tänka mig att jag skulle drabbas. I min naivitet har jag tänkt ungefär så här, - Vad är oddsen för att just jag skall bli drabbad? Jo du Martin, den var stor, fruktansvärt stor med facit i hand och verkligheten kom just ikapp mig. Bedrägeriet var på flera mindre poster, den totala summan på posterna hamnade på cirka 75000 kronor. Bedrägerierna utfördes främst i Colombia, USA och Kanada under en och samma dag, vad jag kan se nu i efterhand. 


Det var min bank som slog larm om att det var något i görningen som inte stämde. Jag uppmanades att omedelbart kontakta dom. Bedrägeriet hände nu i onsdags och min bank tog kontakt med mig under fredagen. Då hade dom redan stoppat alla utbetalningar från mitt konto. En eloge där till min bank. Det som var mest skrämmande var att jag inte hade en aning om vad som hade skett. När det gick upp för mig blev jag helt iskall. Det hade nämligen gått nästan en vecka sen jag sist använde mitt kontokort i samband med att jag handlade mat. 


I kontakten, via telefon, med banken, spärrades mitt kort direkt och jag fick frågan om jag märkt några konstiga aktiviteter på mitt konto. Fick motvilligt erkänna att jag inte ens visste att det skett. Jag hade inte kollat mitt konto under veckan. Efter att jag avslutat kontakten med min bank loggade jag in på mitt konto. Och mycket riktigt, där stod det klart och tydligt en massa dragningar som gjorts med diverse smått och gott.


Nu kommer jag att ändra lite på mina vanor och skaffa mig ett annat konto, med ett kopplat kreditkort, där jag för över dom pengarna som jag behöver för tillfället, vid till exempel ett inköp eller liknande. Det gör mig mindre sårbar och smällen blir inte så stor, då det kommer röra sig om mindre summor pengar, som kommer finnas på just det kontot.


Nu vill jag uppmana alla som läser detta att se över sina vanor vad gäller konto, kontokort och liknande. Var försiktiga hur ni behandlar koder och liknande. Dölj när ni slår in koderna, knappa inte in koden om någon står i din närhet, ryck i panelen på uttagsautomaten för att se om den är lös, gör inga uttag om ni misstänker att det är något skumt, köp ingen med kontokortsnumret via nätet eller via någon app. Om möjligt, skaffa dig ett skydd mot bedrägerier, spärra ditt personnummer och skydda ditt namn.


Och till sist, om jag ändå hade fått tag på er som gjorde mig detta! Hoppas vid gud och all poetisk rättvisa att ni själv blir drabbade av det ni gör mot andra, det vill säga, får era konton länsade eller att någon köper något, jävligt dyrt i ert namn och belastar er för detta! Det är ni sannerligen värda, era kryp. Ni är inget annat än vidriga skurkar och usla bedragare. Hur kan ni ens sova gott om nätterna? Har ni inga skamkänslor?

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se