Nu så är min dator igång. Äntligen, säger jag bara. Efter massor av strul och en stor dos av frustration är min dator helt återställd och lite lättare om minnet. Jag behövde professionell hjälp med att få igång den igen, efter ett smärre haveri. Det visade sig att den inte uppdaterar Windows 10 också. Ja, det gällde även andra program naturligtvis. Men nu har samma person hjälpt mig även med detta problem. Så nu uppdaterar datorn som den skall. Det är ju viktigt för säkerheten.

Idag när jag satte mig ner för att anpassa datorn, passade jag på att ta bort program som jag inte har behov av. Detta gjorde min lilla dator lite lättare om minnet.

Det är ohyggligt med program med från början i nya Windows 10. "Många av dom är testa på i en månad program" Av dom visade det sig att jag inte behövde ett enda. Dumt nog valde jag att testa gratismånaden på McAFee eller ja, det var ju inte dumt så sett. Det var först efter det att gratismånaden tog slut som det blev dumt. Jag laddade ner ett gratis virus program från nätet och avinsallerade McAFee. Någonstans där krockade det program mässigt så till den milda grad att datorn havererade, totalt! Nu kör jag med befintligt skydd och webbläsare. 

Efter massor av strul med min nya dator, funkar den nu äntligen som den skall. Visst, det var ett billigt alternativ jag köpte denna gången. Men det var medvetet då jag inte hade råd med en dyrare. Ville inte sitta utan. Men nu berodde inte strulet så mycket på priset, utan på alla dessa JÄ..LA "Prova-på-i-en-månad-program" som kommer med dagens nya datorer. Windows 10 i all ära, det är bra om och när man blir bekant med det. Men varför måste dom ha alla dessa prova på program i datorn? Ja, jo jag fattar, vi skall köpa programmen. 

Det var det medföljande virusprogrammet som gjorde att min dator havererade. Efter det att den så kallade Trail tiden gått ut, gjorde jag en avinstallation av programmet, trodde jag, och installerade ett gratis alternativ från nätet. Efter någon dag slutade datorn att fungera. Kom in på startsidan, men det var också allt. Försökte jag öppna ett program stod den bara och tuggade, inget hände. Fick lämna in den till en datorkunnig som fixade problemet åt mig. Utan den hjälpen hade jag nog aldrig fattat vad problemet var. Moralen i detta inlägg? Var försiktig med vad ni avinstallerar och installerar på era datorer. 

  Detta måste ju ändå vara den ultimata lösningen för min balkong. För mig är det en given investering nu i sommar. Då jag har söderläge på min balkong, brukar det bli olidligt varmt både inne och ute, dom dagar som solen står på som värst från tidig till sen eftermiddag. Fläkten inne brukar gå på högvarv och det ger ju för all del en viss svalka. Tur är väl det, men man önskar det fanns någon form av skydd för solen utanför. 

Men vad gör då detta parasoll så speciellt för mig? Jo det har en fot som är halv. Detta gör att man kan skjuta den intill balkongräcket. Vidare medföljer band som gör att man kan säkra den i balkongräcket. 

Överallt, i tidningar, på tv, på gatan, i affären och i sociala medier kan man se, läsa och höra lovord om att våren och värmen nu äntligen är här. För mig är det ett mindre helvete just nu då det fullkomligt har exploderat med pollen. Det är pollen överallt och jag har klåda över hela kroppen, rinnsnuva, näsblod, kliande ögon, trötthet och till viss del andnöd. Tack och lov för min medicin som gör att det lindras något. Om en månad är den värsta blomningen över för min del och jag kan glädjas, som alla andra över sommaren och allt vad det innebär. Men det finns ju lite smolk i glädjebägaren. Är ju överkänslig mot getingstick. Men jag får göra som vanligt, undvika dom så gott det går.

Forskningen går framåt på detta område, som tur är. Och idag gick jag med i Astma och allergi förbundet. För mig känns det bra att kunna göra det då dom verkar för ett ofta dolt handikapp i vårt samhälle.

Kan ni tänka er, det är nästan en och en halv månad sedan jag skrev något här sist. För mig känns det mer och mer avlägset att ens sätta mig ner och skriva. Tänker knappt på det längre. Idag när jag loggade in på datorn fick jag se ikonen för sidan. - Åhh fan, den sidan har jag inte varit på länge, for det genom huvudet. Loggade in och det var helt dött. Bloggning är en färskvara. Vill man vara i topp på dom olika rankinglistorna måste man skriva flera inlägg i veckan. Helst flera om dagen. När jag var som högst rankad, skrev jag ett inlägg om dagen. Jag är ljusår från det idag. Kanske är det naturliga urvalet som gör sig gällande. Det var kul i början och jag hade massor att skriva om. Nu är det inte så kul och jag har nästan inget att skriva om längre. Jag har sett mängder av sidor där ägarna skrivit samma som jag gör nu. Sen har sidorna tagits bort. 

Det låter ju otroligt att jag inte skulle ha något att skriva om efter snart 51 år på denna jord. Men sanningen är ju den att jag har begränsat mig själv genom att bara skriva om just mig själv. Det gör att ämnet börjar bli rätt uttjatat och uttömt vad gäller uppslag. Det finns faktiskt annat att skriva om än att hela tiden framhäva och för den delen, begränsa sig själv i texterna och inlägg. Jag har faktiskt mycket annat som jag skulle kunna tänka mig att skriva om. Men som sagt, då ligger ju den där begränsningen som jag själv satt upp att inte skriva om politik, religion, mitt jobb och personer. Jag skulle kunna tänka mig att göra avsteg från ett av dom förbuden och det är politik. Men jag är inte så insatt i vare sig debatter eller annat vad gäller det ämnet. Men ändå, det känns oerhört lockande att bli en nagel i ögat på det politiska etablissemanget. Men då krävs det att jag är påläst. 

    Det fanns en tid då livet kändes oändligt, sorglöst och bekymmersfritt. Dom var många i min ungdom, det medges. Men sensommaren 1980 var lite speciell. Någon månad innan min 15 årsdag fick jag lov av mina föräldrar att äntligen köpa mig en moped. Det var stort, men jag hade nog tjatat hål i deras stackars öron, då dom till slut gav med sig. Tack vare ett sommarjobb hade jag lyckats sparat ihop till två tredjedelar själv och mina föräldrar betalade den resterande summan. Så var det ju sagt. Till saken hör att detta var långt innan allmänheten hade tillgång till internet. Det enda mediet, förutom tv, var ju dagstidningarna. Så jag hade letat upp en Puch Dakota, 1978 års modell i GP, inte långt ifrån där jag bodde. Mina föräldrar och jag begav oss dit och jag föll som en fura direkt för denna underbart blänkande tingest. Köpet gjordes upp i en fart, 3200 kostade den, en stor summa på den tiden. Jag fick, med herrens och damens, tukt och förmaning, köra den 5 kilometer långa sträckan hem. Jag körde hellre än bra kan sägas. Redan i första kurvan ner för en backe höll jag på att vingla ner i ett diket, med den för mig, allt för tunga mopeden. Vid tiden var jag kraftig som en örontops.

Jag lärde mig snabbt att behärska min älskade moped. Det var min ögonsten och jag ägnade nästan varje ledig tid till att plocka ner, göra rent, olja in och montera ihop dom mekaniska delarna hemma i garaget. Det tillkom även en del trim på vägen, skall väl villigt erkännas. 

En dag, i högstadiet, hade jag med mig min älskade moped. Dumt egentligen då jag hade 5 minuters väg till skolan. Jag står vid mitt skåp, när jag plötsligt får höra i högtalaren att jag skall infinna mig hos elevassistenten med en jäkla fart. - Vad har jag gjort nu, tänkte jag. Det var ju inte första gången jag skulle infinna mig där eller på rektorsexpeditionen. Med tunga steg begav jag mig till henne. Jag kom inte ihåg exakt vad som sas i början, eller rättare sagt råskälldes, det enda jag såg just då var att min moped åkte fram och tillbaka utanför fönstret, med två av mina vänner på. Hur dom ens visste att det var min moped, var en gåta. Någon hade väl sagt det kan jag tro. Det hela var egentligen oerhört komiskt, inte för att jag såg det då, men här far dom omkring på min moped, mig ovetandes, som skållade råtta utanför och jag får mig en rejäl utskällning. Man kan höra in hur dom vrålskrattar när dom far förbi utanför. Vår elevassistent pekar förmanande ut genom fönstret och skriker om hur farligt det är att köra moped utan hjälm samtidigt som man skjutsar någon, i samma ögonblick gör dessa två stollar en rejäl och praktfull vurpa utanför. Mina vänner och min moped klarar sig utan värre skador, vilket nog var tur för mig och även för dom.

En speciell låt som betyder väldigt mycket för mig. 

För kärlekens skull

Utanför fönstret slår våren ut.
Marken blir grön igen.
Allt som var dött, väcks till liv,
det kan också vi
Mm..
Så länge vi andas.
Ute till havs styr en fiskebåt.
Längs en fri horisont.
Den gungar så tryggt in mot hamn
som jag i din famn.
Mm..
Så länge vi älskar.

Det är för oss solen går opp.
Lyser som guld, för kärlekens skull
Solen går upp, så oskuldsfull
Lyser på oss för kärlekens skull.

Högt på ett berg står en katedral,
och pekar upp mot skyn.
Men det är för himlen i dig,
och jorden i mig
Mm..
Vi älskar varandra.

Det är för oss solen går opp.
Lyser som guld, för kärlekens skull
Solen går upp, så oskuldsfull
Lyser på oss för kärlekens skull.

Mmmm...

Lyser som guld, för kärlekens skull
Lyser på oss, för kärlekens skull

Ted Gärdestad

Jag vet ju med mig att jag borde gå ut och gå mer. På något konstigt vis blir det bara så att jag går ut på söndagarna. Den sista tiden, eller ja, nu under vinterhalvåret i alla fall, har det blivit så. Men, som jag brukar säga, bättre det än inget alls. Det fanns faktiskt en tid där jag gick i princip varje dag. Mådde inte så bra då. Jag hade fått promenad på recept. Stolt som en tupp berättade jag detta för min läkare. Denna rynkade ihop pannan i djupaste veck och sa, - Ja det är ju bra. Men det är inte mängden av promenader som gäller här just nu, utan det är tiden och flåset. Hjärtat skall pumpa runt i minst en halvtimme. Gå ner på 3 till 4 promenader i veckan, det räcker för tillfället. Jag gjorde så och promenerade mig faktiskt frisk.

Kanske borde jag ta upp detta igen. Inte för att jag mår dåligt, utan för att jag skall börja röra på mig mer. Jag har ju en perfekt promenad slinga som tar just en halvtimme. Det skulle i så fall innebära en promenad varannan dag. Mm, det kan jag faktiskt tänka mig. Annars är det ju bara dagar som går, innan jag går, om man säger så. Man blir faktiskt piggare till kropp och själ av att ta en promenad. 

På sätt och vis längtar jag nu tills snön är borta så jag kan ta fram min cykel och börja trampa. Även om den första tiden sliter babianröv där bak. Babianröven är väl egentligen inte så farlig, det brukar stilla sig efter någon vecka. Värre är det med flåset. Alldeles i början av cykel säsongen förra året skulle jag upp för en löjligt liten backe med vänligt motlut. Jag ligger nästan över styret och tar i för kung och fosterland i varje tramptag, flåsar som ett astmatiskt ånglok. Ungefär i mitten av backen blir jag omkörd av en annan cyklist. Han sitter rak som en fura i sadeln och pratar i telefon. Han passerar mig utan att ge mig den minsta blick. Jag kollar efter honom i min plågande cykeldimma när han elegant glider förbi. Efter cykeln sitter ett släp med en liten flicka i. Hon tittar på mig och säger, - hej. Snacka om mental knäck. Jag får knappt fram ett ljud. Blir väl mest som ett gurglande läte till hej.

Allt det jag skriver på min blogg är ju sånt som jag faktiskt har varit med om. Tvivlare har påstått något annat. Men faktum är att jag försöker återspegla det jag varit med om och så som jag kommer ihåg det. Så med min nya, lite mindre dator, skall jag nu återberätta en sann historia som jag varit med om. Dock kommer jag att utelämna namn och vilken relation personen har till mig.

Historien börjar med att jag, för ca 8 år sedan, fick ett samtal på min mobil. På den tiden jobbade jag på en stor industri i Gamlestan, Göteborg.

- Martin, min dator fungerar inte. Jag vet inte vad det kan vara. Har försökt att starta om den flera gånger med det hjälper inte. Skärmen är helt svart. Det enda man ser på skärmen är ett litet vitt streck som blinkar i övre vänstra hörnet. Det verkar som datorn startar i alla fall då det låter ifrån den, sa personen som ringde upp.

- Det var underligt, sa jag och försökte komma med snabba råd, som inte funkade.

- Jag kan ju inte vara utan dator, fortsatte den något desperata rösten i andra ändan.

- Vänta tills jag slutar så kan jag komma förbi och se vad det kan vara. Det är ju några timmar dit men du får ge dig till tåls tills dess, svarade jag. Efter en viss tvekan från uppringaren på andra sida telefon avslutades samtalet.  

Några timmar senare ringer det på mobilen igen.

- Martin, jag kommer ner och hämtar upp dig på vägen så kan vi köra ut till SIBA på Backaplan och köpa en ny dator. Jag kan inte vara utan dator och min nuvarande verkar vara sönder. Jag får helt enkelt inte igång den, sa personen i andra ändan.

- Men skall jag inte kolla på den gamla först och se om jag kan få ordning på den, svarade jag.

- Nej det är nog ingen ide, den verkar vara helt död, kom det snabbt från personen i telefon. Dessutom vill jag ha med dig för du kan ju lite om datorer och så. Alltid bra med kloka råd från dig, det känns tryggare.

- Ok, sa jag. Möt mig här utanför vid 16 tiden då så åker vi över till Backaplan och kollar på en ny dator till dig.

Som överenskommet kom personen i fråga och hämtade mig vid 16 tiden och efter en kortare tur var vi på SIBA.

Stegen styrdes direkt mot datoravdelningen och jag började kolla på lämpliga datorer.

- Här har du en som verkar bra och är relativt billig, sa jag till den datorsugna personen.

- Nja, svarade denna. Hur stort minne har den?

- 500 GB, svarade jag. Den har en relativt stor processor också. Fullgott för det som du skall ha din dator till, fortsatte jag.

- Mm, jag vet inte, sa den tveksamma datorsugna personen. I samma ögonblick styr en försäljare sina steg mot oss och med en sirlig röst och påklistrat leende frågar han, - Kan jag hjälpa till med något? Jag lovar, i det ögonblicket var jag som försvunnen från allt vad kloka råd hette. Jag gick från en datorernas VIP till en Persona non grata snabbare än en blinkning.

- Ja, svarade den nu mer omfokuserade och datorsugna kunden. Jag behöver en ny och stor dator då min nuvarande gått sönder. Dessutom skulle jag behöva ett par skärmar och en kamera också, fortsatte den omfokuserade, datorsugna och köpgalna kunden. För mig hade den datorsugna inte nämnt något om dom två skärmarna och en kamera.

- Javisst kan jag hjälpa dig med det, svarade försäljaren med ett numer naturligt och icke mer påklistrat leende. Här har vi en kraftfull maskin på 1 TB i minne och stor processor, fortsatte den naturligt leende försäljaren.

Jag försökte protestera då det i mitt tycke var en alldeles för dyr maskin, dessutom med ett överdimensionerat minne som knappast behövdes. Det hjälpte föga. Mina protester ignorerades och i rask takt inhandlades en dator, två skärmar, en kamera och ett program som hämtades från lagret. Försäljaren går med lätta steg bort till en dator för att summera ihop vårt inköp. Vi pustar efter med en överlastad vagn. Efter en stund har han räknat ihop allt och notan landar ganska precist på 25000. Jag får nästan sketslag, det är ju inte klokt. Personen jag skulle råda rör inte en min. - Här är era uppgifter och lappan med era varor. Nu kan ni ta varorna till kassorna och betala om ni vill, säger den sirligt leende försäljaren. Med halva SIBAS inventarier styr vi till slut mot kassan för att betala. Efter det att vi betalt vänder jag mig av någon anledning om och ser jag den leende försäljaren luta sig lite slött och överlägset mot tjejen i kassan och utbrister,- Det var den tredje kunden denna veckan över 20000. - Gud, tänkte jag. Vilken praktidiot, är det något att skryta om. Undra just vad tjejen i kassan tänkte. 

Nåväl, väl hemma hos den köptokiga installerade jag dator och skärmar. Dessförinnan hade jag vädrat mitt missnöje i bilen och frågade varför jag egentligen skulle med. Det enda som jag faktiskt kom att vara, var ju bärhjälp till bilen. Kom inte ihåg vad som svarades, men det var säkert inget som förklarade det faktum att mina så kallade datorråd ej hörsammats.

Historien kunde ju ha slutat här. Men det gjorde den ju nu inte. Några dagar senare fick jag återigen ett samtal på min mobil när jag var på jobbet.

- Martin, jag måste bekänna en sak för dig, svarade den numer lyckliga men något stukade datorägaren. Jag har hittat vad det var som var fel på min gamla dator. Det satt en kvar en floppydisk i datorn. När jag tog ut den så funkade den igen! I det läget visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. 

Kan vi dra lärdom av denna sanna historia? Jag skulle tveklöst säga ja på den frågan. Kolla först den gamla utrustningen och se om den går att laga eller på annat sätt kan räddas. När ni tar med råd, använd gärna dessa till mer än bärhjälp. Det kan ju spara många sköna slantar.