Under tre dagar har det här fina lilla charmtrollet, med sin matte, bott hos mig. Hon heter Kayla, hon är en Tervueren tik på snart 2 år. Vi fann varandra med en gång, hon och jag. Nja, sanningen är väl den att vi gjort det långt innan, funnit varandra alltså, men det var lite speciellt den här gången då hon inte hade med sig sina "Bröder" från flocken. Hon fick ju all uppmärksamhet själv. Något som hon nog var rätt ovan vid, men för den delen, inget som hon heller klagade över. Tvärtom, hon fann sig genast vid detta. Första natten var väl lite så där. Det var jobbigt för henne och hon kom inte riktigt till rätta i sin nya, men tillfälliga bostad. Så är det nog när man är en utpräglad vallhund med stort kontrollbehov. Det blev dock bättre dom två andra nätterna då hon kom till ro och kunde sova nästan hela nätterna.

Favoritstället var nog ändå min sköna soffa som hon kunde krypa upp och riktigt slappna av i. Här hade hon fin överblick på vad som hände i kök och övriga lägenheten.

Genom åren har jag lärt mig att uppskatta dom små sakerna i livet. Sånt som skänker glädje och värme i hjärtat. För mig handlar inte livet längre om dyra saker, att man har det si eller så, att man gjort det eller rest hit eller dit. Jag har kommit att nöja mig med det mest grundläggande i livet. Mycket för att det blivit så av olika anledningar, men också för att jag med åren har accepterat att det är så.

Säkert undrar ni vad jag menar med det grundläggande i livet. För mig handlar det om att mitt älskade barn har det bra, att jag har tak över huvudet, att jag har ett jobb, att jag har mat på bordet, att jag har kläder på kroppen, att mina nära och kära har det bra. Men senaste tv, senaste mobilen, senaste datorn, snyggaste bilen, exotiska resan och övrigt blingbling då? undrar säkert ni. Jo, det finns där med och visst skulle jag vilja ha det, men för mig handlar det om prioriteringar i livet.

Tyvärr är det så för mig att jag inte bara kan gå in i en affär och köpa en splirrans ny dator om min gamla risiga, men ännu fungerande, laptop skulle gå sönder. Jag får snällt spara ihop till en ny. Jag vill Inte och kan Inte ta det på krita. Skulle till exempel min bil på något sätt gå sönder, är detta naturligtvis inte roligt, men något som jag faktiskt måste ta i beaktande och i så fall beroende på omfattningen av eventuella reparationer, något jag noga måste överväga. Vill det sig riktigt illa får jag lösa mina längre transportproblem på annat sätt. Men visst, en resa till något lugnt och avslappnande ställe skulle nog varit som balsam för själen. Men återigen, det är en prioritering och något som jag måste spara till i så fall.

När jag satte mig här idag, för att skriva på min blogg, så blev jag sittande och stirrade rakt fram på den tomma bloggsidan. Jag visste bara att jag ville skriva om dom små sakerna i livet och vad dom betyder för mig, men kunde inte komma på hur jag skulle formulera mig. Hur skall jag skriva det så ni förstår hur jag känner. Det är omöjligt att förmedla i ord. I slutändan blev det blev kanske inte så mycket om hur jag känner för dom små sakerna, utan det blev mer om mina egna personliga värderingar i livet. Så kan det ju också bli ibland.

Att ta fram cykeln för säsongen var inte fel ur motionssynpunkt, men inte helt rätt heller, vad gäller en delvis bortglömd men begynnande smärta. Det gav visserligen mersmak, men också jäkla träsmak eller som jag valde att kalla det förra året, babianröv. Min stackars magra och lite beniga gubbstjärt fick utstå sadelns malande tortyr på hemvägen från jobbet. Min planerade cykeltur fick kortas högst betänkligt. Dels för min prekära situation med min värkande bakdel, men också för att jag totalt saknade flåset. Det tog emot i uppförsluten så att säga. Benen var som massiva stockar och lungorna fullkomligt vrålade efter syre. Väl hemma klev jag av cykeln som om jag hade styltor till ben. Men värst var det ändå när jag skulle gå upp för trappan till min lägenhet. I ett misslyckat försök att se oberörd ut tog jag mig med stela ben och svidande stjärt upp för trappan. Grannarna måtte ha flinat i mjugg bakom sina gardiner när jag styltade fram. Det var likadant förra året, det avtar ju över tid och ju mer jag cyklar. Får bjuda på skådespelet så länge.   

Hade tänkt att gå ut och gå idag, men jag vet inte. När jag kollar ut känns det inte direkt som jag vill det. Snön vräker ner. En typisk grå och trist marsdag som verkligen kan inspirera. Vet med mig att jag ändå borde ta mig i kragen och gå en sväng oavsett väder och vind. Det är så lätt att man blir sittande, särskilt vid datorn.

Bävar för denna veckan, skall till tandläkaren och har två kindtänder i överkäken som behöver åtgärdas. En av dom är en gammal rotfyllning som emaljen har gått sönder på och en annan är en tand som måste rotfyllas. Sist jag pratade med tandläkaren skulle det gå på mellan 6000-8000. Öh, vad tusan skall jag få det ifrån. Det skulle vara billigare att dra ut dom. "Bara" 1500 spänn styck. Får fundera ett tag på dom två alternativen. Just nu lutar det åt att jag drar ut skiten.

Men tyvärr är det ett av få saker som jag verkligen avskyr. Tandläkaren! Det räcker jag säger det så får jag rysningar efter ryggraden. Det är verkligen inte optimalt för mig, när någon rotar runt i käften på mig med saker som jag inte har koll på eller kan identifiera. Blanka, vassa saker med krokar och spetsar på, som skall krängas runt och ner i tandköttet så blodet flyter. Dom skall in i begynnande hål i tänderna och rotas runt med så man nästan sitter i taket av smärta. Nästan alltid skall dessa saker bändas ner med full kraft i olika delar av munnen, petas och dras med, så att det känns som hela skallen med tillhörande käke skall hoppa ut ur huden. Och vi skall inte tala om alla dessa ilsket surrande borr, i olika varianter, som lika säkert som amen i kyrkan skall borras ner i den förbannade pulpan och slintas med ner i tandköttet och sända smärta rakt upp i hjärnan. Sen, nästan alltid, den obligatoriska frågan, - Gjorde det ont där? Men vad fan, när man ligger där spänd som en fiolsträng i tortyr stolen med käften full av saker som suger, vatten som kväljer än, gummiklädda händer, surrande borr och skriker, - OHHWWOOHHHAAHH. Säger bara det, man måste nog vara en väldigt speciell person om man väljer att bli tandläkare. 

Förr, när jag var yngre, hade jag inte något emot att gå till tandläkaren, men med åren och alla dessa återkommande problem som jag haft med mina tänder, utvecklades det en form av tandläkarskräck som gör att jag drar mig in i det längsta för att gå dit. Nä, jag måste ut och röra på mig så jag skingrar tankarna.