Oj vad tiden går fort när man har roligt. Fick ett meddelande om att jag inte gjort ett inlägg på 12 dagar här på min blogg. Dagarna går liksom in i varandra och veckorna flyger iväg så här på årets mörka del. Ja, det gör det väl annars också. Men nu känner man liksom inte för att bege sig ut på promenad direkt, definitivt inte direkt efter jobbet. Inte annars heller verkar det som just nu. Skulle nog behöva det, men orken och lusten finns inte riktigt där just nu. När jag kommer hem på kvällarna så blir det ett så kallat soffras där jag oftast blir sittande med ögonlock som åker upp och ner. Detta i kombination med att jag allt som oftast kan höra mig själv snarka. Vet med mig själv att det inte är bra och att jag verkligen borde ta mig själv i kragen och bege mig ut. Men så är det inte just nu, annat var det för ett tag sedan. Då var jag nästan beroende av att få komma ut och ta mina promenader. Det kunde bli upp mot fem promenader i veckan. Jag är väl ute och går nu med, men inte lika ofta. I bästa fall blir det väl en till två gång i veckan. Man kan väl kalla det ett sorts motions vägran. Eller nä, det är nog mer en kombination av trötthet, bekvämlighet, motivationsbrist och ett litet uns av lathet. Men nu sätter jag mitt hopp till våren som inte är så långt borta och tur är väl det. Då skall det F-N i mig bli ändring på segt förslappat gubbkött. För då kommer min älskade cykel fram och det blir istället bilen som får stå till förmån för min cykel. 

Till sist, för att motivera mig själv, "Ser jag en leende joggare ute skall jag överväga saken med en gång".

En underbar dag att vandra;

dock ej som alla andra;

denna dag var full av dis;

och vägar fulla av is;

Men vad gör det när solen sken;

jag gick ju ofta med lätta ben;

Backar fulla av uppförs lut;

fick mig på krönen att pusta ut:

skorna var nya, blanka och fina;

men skaven fick mig att grina;

Det blev dock en fyra kilometers runda;

som faktiskt fick mig att undra;

Kan jag inte denna sträcka förlänga;

men jag vet inte, kanske inte läge att flänga;

skorna kan ju faktiskt bli min död;

då min häl känns som väldigt spröd;

väl hemma tar jag hand om mina sår;

detta för att jag är ute och går;

En promenad skall ju vara nyttans fröjd;

och att man lätt skall vandra över dal och höjd;

på sikt tror jag nog att mina kängor slutar att skava;

och jag på mina rundor åter kan trava;

för sorg vore det om jag på skorna skulle falla;

när jag faktiskt vill ut på vägen och knalla;

Martin

Januari är en lång och tuff månad så här en tid efter jul och nyår. Det är väl ingen direkt akut kris, men det är heller inte läge att strö slantarna omkring sig just nu. Det är väl knappast någon nyhet för någon. Likadant varje år vid denna tiden. 

......

"Now there's nothing left for luxuries
Nothing left to pay my heating bill
But the good lord will provide
I know he will
So send what you can" 

......

Dire Straits

Tanken var att gå ut på en längre promenad idag och lufta lungor och tankar. Var gång jag varit på väg har det börjat ösa ner och jag har fått skjuta upp det ett litet tag. Får nog lägga det på hyllan idag. Eller? När jag kollar ut på baksidan är himlen gråblå och regnet är ruskigt överhängande. Ser inte roligt ut alls.

Att gå eller inte gå, det är frågan?

Äh, vad fan. Tar och går en liten sväng i alla fall. Tjenamoss, vi höres....*

"Se aldrig bakåt, känn aldrig inåt, var alltid uppåt"

Yrrol

Skrivandet går verkligen i vågor här på min blogg. Just nu är det inget sug alls att skriva varje dag eller ens varja vecka. Känns mest som jag vill höra av mig till er genom detta inlägg. Lite som, - Hej på er, jag finns här, men just nu är jag inte så aktiv och har inget att skriva om egentligen. Men nej, så illa är det verkligen inte. Det får vara så här ett tag, ett så kallat vågskrivande på bloggen. Med det menar jag att det får bli ett inlägg här på bloggen då det faller sig naturligt.

En annan orsak till varför jag inte skriver så ofta är lite mer personlig. Många är dom som har åsikter om innehållet i mina texter, internt, så att säga. Tycker själv det är konstigt då det enbart handlar om mig själv. Visst, ibland kan det vara lite känslosamt, till och med lite utlämnande och personligt det jag skriver. Men det handlar ju enbart om mig, ingen annan. Dessutom är jag en känslomänniska och skriver precis så som jag känner för tillfället. Därför, jag kommer att fortsätta skriva, så som jag känner inom mig vid tillfället, då jag sätter mig ner och gör ett inlägg på min blogg.

För 2 till 2,5 år sedan började jag gå hos en beteendevetare, det var inledningen på en tung period i mitt liv och jag kände att det var ett rätt beslut att ta vid tillfället för att prata av mig och bena ut svårigheterna. Vid ett tillfälle frågade min psykolog om jag hade något särskilt som låg mig varmt om hjärtat. - Ja, svarade jag. Jag bloggar. Då, vid just avslutad mening från mig, såg jag min psykolog sätta sig spikrakt upp i stolen, ögonen vidgas, blicken svartna och fokuserades på mig. Frågan kom blixtsnabbt, - Vad skriver du om där? Återigen fick jag förklara att den enbart handlar om mig, att det inte figurerar namn på personer, att det inte skrivs om det riktigt privata eller om saker som avhandlas mellan en psykolog eller dess patient.  

Mina vänner, det är känsligt det här med bloggande. Men inte för mig som författare till inläggen, utan för vissa av er som läser mina inlägg. Allt som skrivs nagelfars och om det går, missuppfattas.

"The man who writes about himself and his own time is the only man who writes about all people and about all time."

George Bernard Shaw

Jul och nyårs ledigheten, som var 14 dagar, försvann snabbt. Som all ledighet brukar göra. Snabb eller inte, den var i vilket fall välbehövlig. En tid att ladda batterierna och att tänka på lite annat. Det optimala hade väl varit att åka iväg någonstans, men så blev det ju inte nu. Fick vara hemma i stället, inget fel i det, funkar det med.

Apropå nyår och 2015. Det är ju ett speciellt år för mig. Skall till att fylla 50 i höst. Ser fram emot det så där. Skall sanningen fram så har jag lite svårt att ta in det faktum att jag skall fylla just 50 år. Och ja, jag har nog lite av åldersnoja är jag rädd. Därför är det ju bra att Aftonbladet publicerar en artikel om 8 steg för att besegra sin åldersnoja. Skall följa den slaviskt (skrivs med glimten i ögat). Den kommer här,

"Steg 1 – tänk efter

Wishing all my readers a ....

Ibland är det bara så att man vill vara lite för sig själv. Inte för att man tycker det är roligt, utan för att man helt enkelt känner sig lite ledsen och av den anledningen känner att det är bäst att få vara lite ensam. Någon gång brister det för alla människor, så även för mig. 

Nog om det.

Tänkte jag skulle dra en anekdot från mitt liv.

För många herrans år sedan, 1984 närmare bestämt, gjorde jag lumpen. Det var mitt i vintern och svinkall ute. Vi skulle ha en övning med skarp ammunition. Jag tillhörde granatgevärsgruppen och vi skulle skjuta mål på en skjutvall. 

Jag och en lumparkompis skottställde vårt granatgevär och hamnade på efterkälken då vi inte var överens om vad som var rätt i inställningen av granatgeväret. Övriga, som var klara för länge sedan hade genomgång av övningen med vår kapten. Det var märkbart stressigt i gruppen och vår kapten manade stressat på oss.

Kommandostämmorna ekade skogen där vi befann oss. Jag och min kompis vid granatgeväret blev äntligen klara och begav oss till dom övriga, som i samma ögonblick vi kom fram, inleddes övningen. Jag frågade närmsta befäl, tror det var en fänrik, vad vi skulle göra och fick ett skrikande svar, - Ner till skjutvallen med fart.

Eftersom allt gjordes springande och under skrikande kommandon, var ju inte denna övning något undantag. Vi sprang med ammunition, granatgevär och full stridsutrustning genom en skog och upp på en skjutvall. Jag var laddare och bar granater till vårt granatgevär. Killen som vara ammunitionsbärare kastade nonchalant upp granaterna han burit på och försvann med en jäkla fart ner i skydd i beredskapsställningen där övriga i gruppen befann sig. Kvar var endast skyttar och laddare.

Kommandona ekade över vallen där vi låg, - Klart för skjutning. Ladda vapnen. Fiende i sikte rakt fram. Jag tittade på högen av ammunitionsväskor som låg i en hög bredvid mig och tog första bästa jag fick tag på. Jag skruvade av locket till väskan och slet ut granaten. Galant och med väl inövad rörelse öppnade jag slutstycket och tryckte in granaten. Allt gick på några få sekunder. När slutstycket var stängt drog jag till skytten på hjälmen och skrek klart. Längre bort hör jag, - Skott kommer och så ett ynkligt ploppande. Med blicken kan jag följa den lilla 9 mm kulan med fosforljus fara mot skjutvallen. Markören visar snabbt träff på målet. Ytterligare ett skott kommer ekar strax bredvid mig och ett lika ynkligt ploppande. Min skytt skriker nästan samtidigt, - Skott kommer och jag bekräftar med ett lika högt skrik, - Klart bakåt. Sen brakar det det till med en fruktansvärd knall och en granat på 8,4 cm far iväg med en jäkla fart bort mot vallen. 

En kaskad av sand flyger upp bakom måltavlan när granaten slår in i sandvallen. Det är förvisso ingen skarp granat, men drivladdningen är den samma som på en skarp granat. Efter en stund ser jag ett tveksamt markerande borta på vallen. Jag pratar senare med markören och han hade blivit vettskrämd men samlat sig så pass att han kunde markera. Efter knallen var det väldigt tyst i några sekunder, sen vaknade megafonen i min kaptens hand till. Med ett vrål började han skälla ut mig från några meters håll. Jag stod som en staty och lät det rinna av honom. Tankarna for runt i huvudet på mig. Efter en stund var han klar och vi måste springa vidare till nästa övningsmoment.

Min fänrik sprang bredvid mig och skällde, ja alla befäl skällde och skrek. Mest av alla min kapten. Väl framme vid nästa övning blev vi beordrade att sitta still vid foten av en kulle. En spanare skickades upp för att hålla koll på eventuella fiende. Min ilskna kapten beordrade en grupp skyttar att göra en kringgående rörelse runt kullen och sprang skrikande efter, allt i megafonen. Man kunde höra dom runda kullen och försvinna bort för att sedan tystna. Plötsligt hör jag, - Fiende i sikte, från spanaren på kullen. Ett underbefäl befaller upp alla på kullens krön. Tjugo man stånkar upp för kullen och slänger sig på krönet. Strax därefter hörs ett klart och tydligt, - Mot fiende, ELD! Alla på kullen har skarp ammunition. Det brakar till av olika vapen och fienderna på andra sidan är snart tillintetgjorda. Det var för övrigt måltavlor som min ilskna kapten fått upp genom radiostyrning. Gruppen som sprang runt kullen med kaptenen skulle skjuta mål på dessa. Tyvärr blev det intet av detta då dom istället fick slänga sig i skydd i den värsta leran då kulor av olika kalibrar fräste över deras huvud.

Det hela slutade med en äkta rejäl, svensk, militärisk utskällning av det stora slaget. Jag var inte vatten värd, underbefälet det samma. Vi blev hotade med både det ena och det andra. Inget av det skedde. Men vi fick göra om övningen senare på dagen och jag blev beordrad till ammunitionsbärare och så långt ifrån granatgeväret som möjligt.

Vad kan man då lära sig av denna berättelse och anekdot. Jo att det är bra att vara tydlig och kommunicera.

  Julen står för dörren, som bekant och jag känner inte minsta spår av julstämning. I alla fall inte än, det kanske kommer ju närmare jul vi kommer. Är nog konstig, men jag tycker faktiskt mer om nyår än jul. Kanske bor det en liten Grinch i mig. Är nog för att det är mindre hysteri runt nyårsafton än det är kring julafton. Mitt Julpynt består för övrigt av två stycken ljusstakar, placerade i två av mina tre fönster och ser mer ut som dom står där för syns skull. Om man tittar och jämför med mina grannars julpynt, ser mitt mest ut som ett trött misslyckande. Dom har verkligen lagt ner sin själ i detta, kan man inte säga att jag gjort. Men huvudsaken är väl ändå att jag trivs med det, hur anspråkslöst det än är.