Igår var jag och Sonja och köpte det sista inför julen i vår lokala Coop butik. Vi kände att det var bättre att åka och göra dom sista kompletterings inköpen den 22:e istället för den 23:e.

Jag kom en stund innan Sonja och började inköpen lite tidigare. Vi kan väl säga så här, för att vara snäll. Det underlättar om man tänker på att man inte är själv i butiken och inte far fram som en bulldozer. Jag stod, med min gröna korg som man kan dra efter sig, och kollade bland bröden. Där brukar vara fullständig kaos, trångt, hyllor i vägen, bagare som far fram och tillbaka och mycket folk i rörelse då det är alldeles vid ingången till butiken. Här bör man ju kunna tänka längre än till sig själv. Jag stod där, lite vid sidan av för att inte vara i vägen och tittar på bröd, då jag plötsligt får en rejäl stöt i ryggen, inte så att jag på något sätt faller eller tappa balansen, det är väl mer så att jag blir irriterad. Jag vänder mig hastigt om och får se en gubbe 65-70 års åldern som har siktet inställt på något som för honom tydligen är panik. - Se dig för, ropar jag. Gubben, som tydligt hör mig, ignorerar mig fullständigt och försvinner snabbt bakom grönsakshyllorna och bort mot charken.

Folk glömmer tydligen av att dom inte är ensamma och ställer sig helt nonchalant, mitt i en "farled", och samspråkar med någon bekant dom råkar stöta på inne i affären. Det är ju trevligt, men inte i en affär dagarna innan jul. Att sen någon skall förbi är totalt likgiltigt för dom. Surt tittar dom på än när man skall förbi och råkar flytta på deras vagn eller värre, ber dom någorlunda snällt att flytta på sig.

Vid kryddorna, stod en äldre herre som botaniserade bland utbudet. Stod och stod är väl fel uttryck, han betedde sig mer som en stor mänsklig vindrutetorkare. - Hmm, mumlade mannen samtidigt som han pekade med fingret, för att på så sätt sikta in sig på den länge saknade kryddan. Han scannade av hela sortimentet framåtvikt, gående fram och åter, med inköpslappen mitt för synen, glasögonen på nästippen och fingret stelt riktat framåt, mitt i gången, - hmm, hmm. Ingen annan kom förbi, ingen annan existerade. 

Med detta sagt, vill jag nu önska er alla en underbart trevlig och god jul. Var rädda om er och varandra. 

Jag har skrivit på olika bloggar i säkert tio, tolv år nu. Har skrivit om såväl vardagliga ting som lite mer allvarliga. Är inne på min tredje blogg. Dom andra två finns tyvärr inte kvar längre. Där fanns det säkert 600 till 700 inlägg sammanlagt. Dom senaste åren har jag varit i centrum för skrivandet, vilket i sig varit naturligt, då det är jag som skrivit inläggen. Men faktum är att desto längre tiden förflutit, ju mindre har jag känt för att skriva om mig själv. 

I början, för tio, tolv år sedan kunde jag skriva fyra, fem inlägg i veckan. Ja, det gick till och med så långt, att jag ett tag slog vad med mig själv och alla som läste mina inlägg, att jag skulle skriva 100 inlägg i rad, vilket jag också gjorde. Dock blev dom sista tio, tjugo inläggen bara ett par meningar långa. Kom inte ihåg om det var något större värde i inläggen. Men troligtvis inte. Nu för tiden kan det i bästa fall bli ett par inlägg i månaden. Tror det beror på att det börjar bli lite tjatigt att försöka skriva om mig själv. Sen undrar jag om det ens finns något intresse för det. Tror inte det. Nog mest jag själv som vill pådyvla alla mina inlägg.

Visst har jag varit med om en del i mitt liv, men inget spektakulärt eller ens direkt sensationellt. Jag kan inte heller säga att jag glidit fram genom livet problemfritt, jag har fått kämpa för min plats i tillvaron och med mig själv. Vägen har inte alltid varit rak eller ens problemfri. Tvärtom, jag har kört ner i diket många gånger. Så visst, jag har gråtit, jag har gått ner i svarta mörka hål, jag har våndats och jag har mått skit i alla upptänkliga former. Men faktum är att jag även har skrattat, jag upplevt ljusa stunder av ren glädje och jag har mått underbart bra på alla möjliga sätt och vis, jag har till och med begåvats med livets underbaraste gåva, min dotter. Så, i slutändan har det ju jämnat ut sig. Jag är helt övertygad om att livet, när man en dag summerar det vid pärleporten, har gett lika mycket av varje i form av glädje och sorg. Det vill säga, i form av motsatsförhållandena Yin och Yang.

Och varför i himlens namn skriver jag om detta nu, undrar säkert ni och kliar er i huvudet. Jag var ju från början inne på mitt bloggande? Jo, för att bloggen handlar om mig och om min vardag, mina minnen och det som jag upplevt i mitt liv. Det jag vill ha sagt är att jag nu börjar få ont om uppslag för mina inlägg. I alla fall i den form som jag skriver det i nu. Och vad betyder nu det då? Jo, under alla dessa åren har jag varit oerhört noga med att inte ge ut för mycket av mig själv, mina nära och kära, mitt jobb, min politiska hemvist, min religiösa livsåskådning med mera. Detta har gjort att jag begränsat mig i mitt skrivande och i mina inlägg. Men med facit i hand är jag glad att jag har begränsat mig själv. För ingen kan komma i efterhand och påstå eller säga att jag hängt ut någon eller något. 

Visst har jag fått ta massor av kritik och skit för att jag har skrivit på min blogg. Folk kan inte förstå hur jag kan sitta och skriva och sen lägga ut det till allmän beskådning. Folk kan inte ens förstå det jag skriver ibland. - Hur kan du skriva om dig själv på det jävla sättet? - Fy fan vad pinsamt? - Vad fan menar du med det? - Är du bög? - Är du kommunist? - Är du rasist? - Vem fan bryr sig om din jävla vikt, din idiot! med mera. Ett lite axplock. Fast ibland har det ju varit lite ros också, - Gud vad vackert skrivit eller - Du skriver fantastiskt bra. Yin och Yang!

Jag har tyvärr läst bloggar, där personerna som skriver inläggen, mer eller mindre vridit ut och in på sig själva och skriver dom mest häpnadsväckande och personliga sakerna om sig själva och andra. Det kan faktiskt bli riktigt illa i en förlängning. Inte alltid, men ibland kan det slå tillbaka, då är det inte så bra att vara så utlämnande om sig själv eller andra. Det kan faktiskt utnyttjas av andra. Sen kan jag förstå om man vill skriva av sig, få det ur systemet och på så sätt gå vidare. Men för tusan, tänk er för vad ni skriver.   

Livserfarenhet

Lev alltid ödmjukt i nuet

men lär av historien

hur du skall uppföra dig i framtiden

Martin

Life experience

Always live humbly in the present
but learn from history
how to behave in the future

Martin