Sen jag började lägga om min kost och började motionera, mer än jag vanligtvis gjort dom sista tjugo åren, har jag nog snart ätit mer nötter än en ekorre. Jag är väl inte riktigt där kostmässigt än som jag vill, men väl en bra bit på väg. Har mer eller mindre slutat med allt i sockerväg och ersatt lösgodis med osaltade nötter och torkade bär. Senare kommer jag att lägga om maten rejält och i stort sätt utesluta allt rött kött och ersätta det med kyckling och lax. Till detta kommer jag ha grönsaker och lite, lite potatis med lågt kalorivärde. Pasta och ris utesluts helt. Drickan kommer att bestå av bordsvatten.

Sist jag körde denna "diet" gick jag ner 7 kilo. Då bestod motionen av långa promenader,  idag består den av svettiga cykelturer. Min målvikt denna gång är den samma som sist, runt 74 - 75 kilo. Där trivs jag allra bäst. Dock finns det ytterligare en skillnad sen förra gången, jag behöver inte gå ner lika mycket som sist. Nu räcker det med tre, fyra kilo för att nå min målvikt.

Det är typiskt, ibland får man en sån där kanon idé om nästa inlägg på bloggen. En aha upplevelse och man tänker, - det skall jag lägga på minnet. Jag kom på det när jag kom hem. Problemet var bara att jag satte mig på soffan en stund, det var i alla fall tanken, en stund, men jag somnade naturligtvis. Vaknade upp vid 20 tiden. Nu är det som bortblåst, kom f-n inte ihåg var det var jag skulle skriva om. Tar en dusch istället när jag är klar här.

Imorse hände mitt första haveri på cykeln. Kedjan hoppade när jag växlade. Trampade inte tillräckligt i en nerförsbacke. Skulle vara smart och växla ner innan en kortare, men väldigt brant uppförsbacke. Det gick inte så bra. Varför skriver jag om detta? Jo, det är inte det lättaste skall ni veta att hänga på en kedja i mörker. Man anade den oljiga och motsträviga kedjan. Den hade klämt sig fast mellan ram och drev. Efter drygt 5 minuters mekande, var nära att ge upp och leda cykeln, fick jag upp den på drevet och kunde veva runt med pedalerna så den kom på plats.

Vad kan man säga annat än att det är synd om Sverige. Jag befarar det värsta. Mer än så säger jag inte av Svenska folkets val.

Min bloggplats har nu fått en egen sida på Facebook. Bara att söka på namnet Scribo. Tycker det är rätt så coolt och stort. Sidan är under uppbyggnad och ser säkert därför lite torftig ut. Men det reder sig med tiden. Vill ju på något sätt förmedla ut att jag numer finns på en egen Facebooksida så jag gör det naturligtvis via min blogg. 

Väl mött där

Martin

Så tar jag då mina första steg mot 50. Det skrämmer mig lite faktiskt för det är så svårt att ta in. Om mindre än ett år fyller jag 50! Herregud, smaka på det, Femtio. Det känns gammalt i munnen när man uttalar det och det tar relativt lång tid att räkna till. Det är ju för tusan ett halvt sekel. Naturligtvis fick jag den ofrånkomliga frågan igår, - vad har du planerat nu inför din kommande femtioårsdag, - Ähum, jag har inte planerat något, var mitt enda och ärliga svar. Men visst, får väl lugna alla presumtiva födelsedags lyckönskare, någon form av firande får det väl bli. Även om jag bävar för det i hemlighet! Min födelsedag igår firades i lugnets tecken, precis så som jag ville ha det. Tårta och kaffe dukades upp i trevligt sällskap.

Gav förresten mig själv en födelsedagspresent, även om det inte var tanken från början. Det blev så eftersom jag var tvungen att ta saken i egna händer, så att säga. För över en månad sedan beställde jag Tivo plus (Comhem) genom ett kommunikationsbolag för bredband, TV och telefon som vi har på vårt område. Inget hände på en månad så jag tog kontakt med bolaget och frågade vad som hänt. Svaret jag fick var väldigt tydligt, du får själv kontakta Comhem för att aktivera din tjänst. Jag lovar, ingenstans stod det att jag som kund skulle ta kontakt med Comhem för att aktivera tjänsten. Sagt och gjort, tog kontakt med Comhem i torsdags och fick igenom min tjänst i fredags. Kompletterade den med C More film i lördags. Få se om jag tar C More sport lite längre fram, men jag tvekar då det är otroligt dyrt. 

Det är precis som om jag dras till sådana problem när jag skall beställa något som går via nätet, bredband, tv eller telefon. Det var samma för två år sedan med Telia. Det tog mig en månad att få en lösning på. Dom gamla hyresgästerna hade inte avslutat sitt telefonnummer. I våras var det återigen strul med Telia bredband som jag ville ha till mitt nuvarande boende. Dom kunde inte leverera till adressen då det saknades konventionell kopparkabel in till huset. Och nu det här. Jag beställer en tjänst hos ett bolag och får som kund själv aktivera det jag skall ha. Lätt att veta säger jag.

Nåväl, nog om det. Nu kommer mitt enda politiska inslag, en dag som denna, vår valdag. Skönt när det är över!

1972, det år jag började första klass, visade det sig att jag hade det svårt att hänga med på lektionerna. Ett av mina största problem var att läsa en enkel text, än mindre förstod jag dess innebörd. Stavningen blev lite som det ville. Bokstäverna var något som inte riktigt ville falla på plats. Siffror förstod jag inte alls. Vi den tiden fanns inte begrepp som ordblindhet och ADHD. Jag var bara en elev som helt enkelt inte hängde med på lektionerna. 

3 år tidigare hade jag fått hjärnhinneinflammation och effekten av detta gjorde att jag tappade förmågan att tala och gå. Jag fick lära mig allt på nytt och kom således efter mina jämnåriga i utvecklingen. Ett par år senare råkade jag ut för en allvarlig olycka som nära nog hade kunnat kostat mig livet, men tack vare mycket små och lyckliga omständigheter blev jag kvar. Jag har naturligtvis inget minne av allt detta, det hände för över fyrtio år sedan.

Men jag vet att två fina människor fanns där för mig den gången och hjälpte mig tillbaka och formade mig till var jag är idag. Dessa två fantastiska människor har även varit mitt stora stöd senare i mitt liv, under några gånger det varit tungt för mig. Tack mor och far för att ni finns och alltid har ställt upp för mig. Ni är fantastiska! 

Det hela slutade med att jag fick extrahjälp med att lära mig läsa. Ändlösa var dessa tråkiga lektioner där jag mer eller mindre rabblade ord som matades genom en maskin i olika hastigheter. Det pågick mer eller mindre från första till sjätte klass. Året jag skulle börja sjuan avböjde jag all extra hjälp med motioneringen att jag numer klarar mig själv.

Under dessa tidiga skolår upptäcktes att jag hade en talang att rita och teckna. Ett forum som jag behärskade och lärde mig att utnyttja. Det blev aldrig något av denna talang då jag valde en annan inriktning i mitt liv. Men jag vill ni skall veta att lärarna på högstadiet var på mig den dag vi skulle välja inriktning till gymnasiet. - Sök in på konstskolan, stod dom nästan mangrant och sa. Även mina föräldrar deltog i denna kör. Men då jag med en tonårings envishet vägrad blev det ju inte så. Även om mitt yrkesval den gången inte var någon ögonbrynslyftare hemmavid, så är jag ändå förbannat stolt över vad jag blivit och gör idag yrkesmässigt. 

Ord och meningar är inte längre några problem för mig. Stavningen kan missas på lite än idag, men i vår tidsålder är ju detta inga problem då det finns stavningskontroll på dom flesta datorer som används. Det som jag en gång hatade har jag genom envishet och målmedvetenhet kommit att älska, det vill säga, det skrivna ordet. Jag älskar att läsa och skriva. Har hittat min form att uttrycka mig, att sätta ord på mina tankar, att ge mig själv en skriven röst som jag kan förmedla och dela med mig av till övriga världen. Fantastiskt!

Numer är jag en avancerad motionär, i alla fall tycker jag det själv. Jag har tagit steget, bildlikt talat då, från stilla promenader till fartfyllda cykel turer. I måndag i förra veckan köpte jag mig en fin blå cykel. Den har 24 växlar och mekaniska bromsar, en så kallad hybrid mellan herr och sportcykel. Passar mig perfekt tänkte jag, där någonstans står jag nog konditions mässigt. Såg mig själv susa fram som en komet på vägarna utan minsta ansträngning. Det var så långt ifrån verkligheten man kan komma gott folk. Jag var helt slut efter det jag kommit hem samma dag jag hämtade den. Då hade jag cyklat drygt 2 kilometer!

Väl hemma flåsade jag som ett ånglok och var högröd i ansiktet av ansträngning. Det tog en bra stund innan jag var nere på normalpuls igen. Dagen efter susade jag ner för backarna när jag skulle till jobbet, var knappt svett när jag kommit fram. Värre var det när jag skulle hem. Flåsade lika illa och var minst lika röd i fejset när jag kommit hem. Till mitt försvar är att jag nästan bara har uppför när jag skall hem. Men var värre var, framåt torsdagen började min lilla bak värka något så fruktansvärt när jag på morgonen var på väg till jobbet. Jag hade fått en så kallad babian r-v. Hur jag än satte mig på sadeln så värkte det. Men jag härdade ut och tog det som en man.

På vägen hem den dagen, stonkade jag upp för mördarbacken hemmavid i jämn fart. Koncentrerat tog jag mig uppåt och hade blicken riktad nedåt. Kände mig som den värsta tävlingscyklist men hade förmodligen inte kunnat ställa upp i giro de barnlopp på grund av total avsaknad av kondition. I en av dom flackare partierna kom jag att titta upp. Där, 10-15 meter ifrån mig står en älgtjur och betar i diket, kroppen står ut på trottoaren. Jag blir helt kall och vänder på min nya stålget med en jäkla fart. Lite längre ner, på betryggande avstånd, ställer jag mig och börjar skrika och veva med armarna för att skrämma iväg älgen. Tjuren tittar upp samtidigt som den mumsar på något gott. Slött betraktar den mig, böjer sig ner och fortsätter sitt betande, totalt ointresserad av mig. Jag gör ett nytt utfall och cyklar hotfullt framåt, trodde jag i alla fall. Älgen lyfter lånsamt, tuggande på mulen åt mitt håll. Den betraktar mig en stund och fortsätter ännu en gång med sitt tuggande där i diket. Jag svänger ner i backen igen. Där nere blir jag stående och tänker över situationen. Plötsligt kommer en mindre lastbil körande från ett närbeläget bygge. Min chans att komma härifrån, tänker jag snabbt och susar iväg bakom lastbilen. Plötsligt ökar den farten och försvinner en bit innan den betande älgtjuren. - Nu jävlar tänker jag, samtidigt som älgen får syn på mig då jag cyklar förbi. - Nu får jag nog snart älghorn i min ömma bak. Jag vänder mig om strax efter det jag passerat den betande tjuren för att se om den är efter mig, men den står lugnt kvar. Jag slutar se mig om när jag rundat en kurva i backen några hundra meter längre fram.

Det var nog älgarnas svar på tjuren Ferdinand. Det som förvånade mig mest var att den var så lugn. Men det kanske var flr maten den tuggade på. Nästa gång kanske den fpr mig att slå fart rekord uppför den nya mördarbacken här i skogen.