Sitter faktiskt och funderar på om jag skulle gå ut och gå en sväng, solen skiner ju inbjudande. Frisk luft är ju aldrig fel. Dessutom är det ju nyttigt att röra på sig. Måste bekänna att jag denna vinter blivit extremt lat och bekväm av mig. Har tagit bilen till jobbet. Det är skrämmande dåligt måste jag säga. Det är inte mer än 1,5 kilometer att gå, drygt. Tror faktiskt att det är något mindre till och med. Gjorde en koll med Runkeeper i somras och tror att det landade strax innan 1,5 kilometer. Det finns inget försvar till detta, mer än ren lättja. Det får bli bot och bättring från min sida helt enkelt. 

Det fanns faktiskt en tid för inte så länge sedan då jag gick i mängder. Det blev många mil i dom sulorna jag hade då. Det var en tid då jag inte mådde så bra och det hjälpte faktiskt att vara ute och gå. Men tiderna förändras snabbt och man "går" ju som bekant vidare i livet, tar nya tag, lämnar det gamla bakom sig och ser framåt istället, tur är väl det att vi människor funkar på det viset. Idag mår jag ju mycket bättre. Men jag tror inte det var så lyckat att dra ner på medicinen jag fick på recept den gången. På det stod det, - Ut och gå, tre dagar i veckan i ca 30 minuter.

Nä, nu skall jag göra allvar det jag skriver och bege mig ut i det härliga vädret. Återkommer kanske senare med ett annat inlägg. Vi får se. Ha en bra dag alla och passa på att gå ut en sväng i det fina vädret. 

Igår ringde jag till min snart fjortonåriga dotter. Ville ju höra hur hon hade det och hur hon mådde. Vi hade ju inte hörts av på en dryg vecka så det var verkligen dags att vi hördes av, tyckte jag.

Jag, - Hej det är pappa.

Min dotter, - Hej.

Jag, - Hur är det?

Min dotter, - Jooo, det är väl bra.

Jag, - Vad gör du? (en gäspning i bakgrunden)

Min dotter, - Inte så mycket.

Jag, - Nähä. Hur mår du då?

Min dotter, - Jooo, jag mår väl bra.

Jag, - Hur går det i skolan? (en till gäspning i bakgrunden)

Min dotter, - Det går väl bra.

Ja, ni förstår säkert hur samtalet förflöt. Jag log från öra till öra när jag pratade med henne. Man fick nästan dra orden ur henne. Men så är det att vara tonåring. Undertecknad var nog likadan i den åldern.

Oj vad tiden går fort när man har roligt. Fick ett meddelande om att jag inte gjort ett inlägg på 12 dagar här på min blogg. Dagarna går liksom in i varandra och veckorna flyger iväg så här på årets mörka del. Ja, det gör det väl annars också. Men nu känner man liksom inte för att bege sig ut på promenad direkt, definitivt inte direkt efter jobbet. Inte annars heller verkar det som just nu. Skulle nog behöva det, men orken och lusten finns inte riktigt där just nu. När jag kommer hem på kvällarna så blir det ett så kallat soffras där jag oftast blir sittande med ögonlock som åker upp och ner. Detta i kombination med att jag allt som oftast kan höra mig själv snarka. Vet med mig själv att det inte är bra och att jag verkligen borde ta mig själv i kragen och bege mig ut. Men så är det inte just nu, annat var det för ett tag sedan. Då var jag nästan beroende av att få komma ut och ta mina promenader. Det kunde bli upp mot fem promenader i veckan. Jag är väl ute och går nu med, men inte lika ofta. I bästa fall blir det väl en till två gång i veckan. Man kan väl kalla det ett sorts motions vägran. Eller nä, det är nog mer en kombination av trötthet, bekvämlighet, motivationsbrist och ett litet uns av lathet. Men nu sätter jag mitt hopp till våren som inte är så långt borta och tur är väl det. Då skall det F-N i mig bli ändring på segt förslappat gubbkött. För då kommer min älskade cykel fram och det blir istället bilen som får stå till förmån för min cykel. 

Till sist, för att motivera mig själv, "Ser jag en leende joggare ute skall jag överväga saken med en gång".