Förlåt, jag har inte orkat skriva här på min blogg på ett antal veckor. Anledningen till det är många. Inget av dom behöver vi gå in på här. Ibland är det så, lusten infinner sig helt enkelt inte.

Men nu närmast är det midsommar och lite ledighet att se fram emot. Sen är det bara ett par jobbveckor kvar fram till en välbehövlig 5 veckors lång semester. 

Tiden går verkligen fort. Själv märkte jag det i fredags, när jag för sjunde gången stod på min dotters skolavslutning och såg hur stora dom verkligen är. 14 år i år och på god väg in i vuxenlivet. Ja herregud, vad tar tiden vägen? Den flyger verkligen iväg. Det var förresten en fin skolavslutning med skönsång, vackert väder och möte med nya människor. Trevligt!

Nä nu funderar jag på att gå ut och gå en sväng. Behöver tänka över en sak och komma till beslut. Gör det bäst när jag är ute och går. 

Väl mött mina vänner, vi höres snart igen.

Min älskade vän, nu har du äntligen fått frid från dina allvarliga sjukdomar. Du var en kämpe in i det sista, men till sist orkade du inte mer, dina krafter tog helt enkelt slut.

Nu kan du äntligen jaga din älskade fotboll så mycket du vill i hundarnas Nangijala, landet bortom stjärnorna. Där finns inga sjukdomar, bara bus med bollar från morgon till kväll.

Tassen, jag hade förmånen att få vara din husse i åtta år, det är något som jag kommer bära med mig i mitt hjärta resten av mitt liv. Du var något utöver det vanliga, du var helt enkelt unik för mig. Tyvärr möttes vi en allt för kort tid på denna jord, men jag vet att du har det bra i din hund himmel, för du kan jaga din boll hur mycket du vill. Tyson, det kommer vara tomt här utan dig, det erkänner jag, men jag vill också att du skall veta att jag kommer bära ditt ljusa minne inom mig och vårda det ömt. 

Tyson, om någon frågar mig, - Kan man älska en hund? Så kommer jag tveklöst att svara Ja på den frågan och tänka på dig. 

Min älskade vän, ha det bra i din hundhimmel nu och vaka över oss som fortfarande är kvar på denna jord. Vi möts snart igen min vän, då skall vi sparka boll du och jag, från morgon till kväll.

Lite kaxigt är det i alla fall. Min blogg ligger tvåa under kategorin allmänt. Så jag sträcker på mig och tar det som ett tecken på att jag skriver bra inlägg på min blogg. Och Tack för att ni gör det roligt att skriva då ni läser det jag skriver. För utan er hade jag ju inte legat där jag nu ligger i ranking för allmänna bloggar.        

En blogg är knappast ett självgående piano. Det måste finnas en skribent vid tangentbordet som tillför ett inlägg. Annars uteblir besökarna. Jag har det svart på vitt i statistiken över antal besökare på min blogg. Inga inlägg, inga besökare. Skoningslöst, kompromisslöst och rätt logiskt. Men så är det. Det är 6 dagar sedan jag sist gjorde ett inlägg på min blogg och besöks siffrorna dalade till 1 besökare i genomsnitt. I regel har jag 5 till 9 nya läsare per inlägg och cirka 25 till 45 trogna och återkommande läsare.

Först, om det jag skriver som följer här efter. Jag skriver Ingenting, om någon, som pekar ut, slår ner, talar illa om och så vidare. Jag skriver endast om vad Jag tycker och vad Jag har känner inför det som står skrivet.  

Jag läste något på nätet idag. Något som får mig att se rött. Rött för att mindre bemedlade och ensamstående helg pappor inte ses i någon debatt och/ eller någon statistik. Dessa ensamstående helg pappor skall bara göra, bara vara och bara betala, oavsett hur deras situation än ser ut. Det finns ingen som tar reda på hur dom har det, hur dom mår eller vad dom vill. Det finns ingen lättnad för dessa i form av uppskov för att kunna komma tillrätta med sin ekonomi. Det finns heller inga bidrag eller liknande som dom kan söka. Dom får stå för allt själv, oavsett hur illa dom än har det. Ja det finns socialbidrag och eventuellt mer lån att söka. Men i en situation där ekonomin redan är ansträngd till bristningsgränsen är detta ett stängt alternativ.

Visst, alla ensamstående helg pappor har det inte så och gör inte rätt för sig när dom kan, då främst ekonomiskt. Och visst igen, alla helg pappor har det inte så och gör inte rätt för sig i umgänget med sina barn. Men alla är inte skitstövlar som ger tusan i sina barn på ett eller annat sätt. Jag vägrar helt enkelt att tro det skulle vara en övervägande del av alla helg pappor i Sverige som är sådana som skiter i sina barn. Jag inbillar mig att dom flesta av dom ensamstående helg pappor vill göra rätt för sig när det gäller underhåll och umgänge. Men som vanligt, när en lite klick missköter sig blir alla dragna över en kam. Dom blir automatiskt märkta skitstövlar.

Inlägget jag läste? Det handlade om en kille vars liv fullständigt gick i spillror och som därav hamnade i skilsmässa och blev ensamstående med en stor skuld. Han hade två barn och levde på existensminimum.  

Trots allt detta satte han sina barn i första rummet, trots detta hämtade han sina barn varje gång som han skulle ha dom, trots detta försökte och kämpade han, med dom små medlen han befogade över, med att ge sina barn en någorlunda dräglig tillvaro när dom var hos honom. 

Vem lyssnade på honom? Vem brydde sig? Vem förde hans och alla andra i hans situations talan? Ingen, för han och alla andra mindre bemedlade och ensamstående helg pappor i hans situation förväntas ju göra rätt för sig oavsett hur det än ser ut. Jag tycker det är så jäkla dåligt. 

Tänk att bara ligga där och hålla om;

Höra din andnings lugna rytm;

Känna din ömma närhet;

Känna din lukt;

Ditt huvud vilar mot mitt bröst;

Du är stilla men håller mig hårt;

Vill liksom inte släppa;

Rädd att tiden tar slut;

Det är en stund utan ord;

Ett ögonblick utan oro;

Vi är båda tysta;

Närheten säger allt;

Jag skänker dig trygghet;

Och håller dig hårt;

Vill inte släppa;

Tiden är stilla;

Martin

Martins Scribo finns nu också på Instagram. 

Till min glädje fick jag se att det kommer fikon på mitt fikonträd. Det händer ungefär vart fjärde år eller så. 

Det är aldrig lätt att profilera eller marknadsföra något som en blogg. Det finns så många som försöker. Få lyckas, flertalet misslyckas. Det är få förunnat att tjäna pengar på sin blogg, då måste dom vara riktigt, riktigt bra för att lyckas med det. Sen måste den nå ut till en specifik målgrupp med ett unikt budskap. Det är svårt, för att inte säga näst intill omöjligt.

Många bloggar idag är riktigt bra, andra rent bedrövliga. Några är faktiskt seriösa, andra rent oseriösa. Gemensamt för dom alla är att någon vill nå ut med något, ett budskap. Det finns massor av inriktningar, vardagsbetraktelser, politik, religion, sport, sex, teknik, vetenskap, musik mm. Själv tillhör jag nog kategori vardagsbetraktare. Jag har alltid försökt föra en seriös blogg och som inte tar upp sånt som verkar stötande, provocerande eller privat.  

Min blogg publiceras på flertalet olika sidor för bloggar och den ligger med på Facebook och Twitter. På vissa sidor ligger jag rätt bra till rent statistiskt och placerings mässigt vad gäller popularitet. Men det är inte lätt att hålla en stadig läsarkrets. Ett litet uppehåll i skrivandet och man rasar i rankingen. Sen är det svårt att ta igen förlorad mark. Det gäller att stå på tårna. Jag får försöka finna andra vägar att nå ut. Men vad?

Martins scribo bryter ny och delvis okänd mark och växlar in på Twitter för att nå ut till fler läsare.