Wishing all my readers a ....

Ibland är det bara så att man vill vara lite för sig själv. Inte för att man tycker det är roligt, utan för att man helt enkelt känner sig lite ledsen och av den anledningen känner att det är bäst att få vara lite ensam. Någon gång brister det för alla människor, så även för mig. 

Nog om det.

Tänkte jag skulle dra en anekdot från mitt liv.

För många herrans år sedan, 1984 närmare bestämt, gjorde jag lumpen. Det var mitt i vintern och svinkall ute. Vi skulle ha en övning med skarp ammunition. Jag tillhörde granatgevärsgruppen och vi skulle skjuta mål på en skjutvall. 

Jag och en lumparkompis skottställde vårt granatgevär och hamnade på efterkälken då vi inte var överens om vad som var rätt i inställningen av granatgeväret. Övriga, som var klara för länge sedan hade genomgång av övningen med vår kapten. Det var märkbart stressigt i gruppen och vår kapten manade stressat på oss.

Kommandostämmorna ekade skogen där vi befann oss. Jag och min kompis vid granatgeväret blev äntligen klara och begav oss till dom övriga, som i samma ögonblick vi kom fram, inleddes övningen. Jag frågade närmsta befäl, tror det var en fänrik, vad vi skulle göra och fick ett skrikande svar, - Ner till skjutvallen med fart.

Eftersom allt gjordes springande och under skrikande kommandon, var ju inte denna övning något undantag. Vi sprang med ammunition, granatgevär och full stridsutrustning genom en skog och upp på en skjutvall. Jag var laddare och bar granater till vårt granatgevär. Killen som vara ammunitionsbärare kastade nonchalant upp granaterna han burit på och försvann med en jäkla fart ner i skydd i beredskapsställningen där övriga i gruppen befann sig. Kvar var endast skyttar och laddare.

Kommandona ekade över vallen där vi låg, - Klart för skjutning. Ladda vapnen. Fiende i sikte rakt fram. Jag tittade på högen av ammunitionsväskor som låg i en hög bredvid mig och tog första bästa jag fick tag på. Jag skruvade av locket till väskan och slet ut granaten. Galant och med väl inövad rörelse öppnade jag slutstycket och tryckte in granaten. Allt gick på några få sekunder. När slutstycket var stängt drog jag till skytten på hjälmen och skrek klart. Längre bort hör jag, - Skott kommer och så ett ynkligt ploppande. Med blicken kan jag följa den lilla 9 mm kulan med fosforljus fara mot skjutvallen. Markören visar snabbt träff på målet. Ytterligare ett skott kommer ekar strax bredvid mig och ett lika ynkligt ploppande. Min skytt skriker nästan samtidigt, - Skott kommer och jag bekräftar med ett lika högt skrik, - Klart bakåt. Sen brakar det det till med en fruktansvärd knall och en granat på 8,4 cm far iväg med en jäkla fart bort mot vallen. 

En kaskad av sand flyger upp bakom måltavlan när granaten slår in i sandvallen. Det är förvisso ingen skarp granat, men drivladdningen är den samma som på en skarp granat. Efter en stund ser jag ett tveksamt markerande borta på vallen. Jag pratar senare med markören och han hade blivit vettskrämd men samlat sig så pass att han kunde markera. Efter knallen var det väldigt tyst i några sekunder, sen vaknade megafonen i min kaptens hand till. Med ett vrål började han skälla ut mig från några meters håll. Jag stod som en staty och lät det rinna av honom. Tankarna for runt i huvudet på mig. Efter en stund var han klar och vi måste springa vidare till nästa övningsmoment.

Min fänrik sprang bredvid mig och skällde, ja alla befäl skällde och skrek. Mest av alla min kapten. Väl framme vid nästa övning blev vi beordrade att sitta still vid foten av en kulle. En spanare skickades upp för att hålla koll på eventuella fiende. Min ilskna kapten beordrade en grupp skyttar att göra en kringgående rörelse runt kullen och sprang skrikande efter, allt i megafonen. Man kunde höra dom runda kullen och försvinna bort för att sedan tystna. Plötsligt hör jag, - Fiende i sikte, från spanaren på kullen. Ett underbefäl befaller upp alla på kullens krön. Tjugo man stånkar upp för kullen och slänger sig på krönet. Strax därefter hörs ett klart och tydligt, - Mot fiende, ELD! Alla på kullen har skarp ammunition. Det brakar till av olika vapen och fienderna på andra sidan är snart tillintetgjorda. Det var för övrigt måltavlor som min ilskna kapten fått upp genom radiostyrning. Gruppen som sprang runt kullen med kaptenen skulle skjuta mål på dessa. Tyvärr blev det intet av detta då dom istället fick slänga sig i skydd i den värsta leran då kulor av olika kalibrar fräste över deras huvud.

Det hela slutade med en äkta rejäl, svensk, militärisk utskällning av det stora slaget. Jag var inte vatten värd, underbefälet det samma. Vi blev hotade med både det ena och det andra. Inget av det skedde. Men vi fick göra om övningen senare på dagen och jag blev beordrad till ammunitionsbärare och så långt ifrån granatgeväret som möjligt.

Vad kan man då lära sig av denna berättelse och anekdot. Jo att det är bra att vara tydlig och kommunicera.

  Julen står för dörren, som bekant och jag känner inte minsta spår av julstämning. I alla fall inte än, det kanske kommer ju närmare jul vi kommer. Är nog konstig, men jag tycker faktiskt mer om nyår än jul. Kanske bor det en liten Grinch i mig. Är nog för att det är mindre hysteri runt nyårsafton än det är kring julafton. Mitt Julpynt består för övrigt av två stycken ljusstakar, placerade i två av mina tre fönster och ser mer ut som dom står där för syns skull. Om man tittar och jämför med mina grannars julpynt, ser mitt mest ut som ett trött misslyckande. Dom har verkligen lagt ner sin själ i detta, kan man inte säga att jag gjort. Men huvudsaken är väl ändå att jag trivs med det, hur anspråkslöst det än är.