Herregud, jag har ju nästan glömt bort hur det var att skriva ett inlägg på min blogg. Har helt enkelt inte tänkt på det, skönt i och för sig. Sista inlägget är från 8 november. Tiden flyger iväg känns det som. Ett nytt år är det också. Den sista tiden har jag väl mer eller mindre ätit, jobbat och sovit kan man säga.

Tänkte inleda det nya bloggåret med lite nostalgi. En bild som jag tror är tagen 1981, det vill säga, för 35 år sedan. Det var en vecka innan skolavslutningen i 9:an. Har själv ingen minne av att bilden togs. Men i alla fall, jag är herrn med hakan i handen.

Marty McInn´s

Jag känner en herre vid namn Marty McInn´s

Det är nog inte många som vet att han finns

Han är en medelålders, lätt kutryggad man

Om huvudet är han kal men relativt grann

Kroppen den är smal och aningen smärt

Till sin läggning är han en aning intovert

Han har valt att leva sitt liv som solitär

För att så lite som möjligt vara till besvär

Martin

Efter en, av många sena kvällar, som jag suttit och pluggat på körskolan vid Odinsplatsen i Göteborg, tog jag den genaste vägen till Nils Ericssons platsen via Burgrevegatan. Det var på hösten 1983, jag hade nyss fyllt 18. Gatan var skumt upplyst, ibland kunde någon enstaka bil komma och lysa upp. Men annars var det mest halvtaskig belysning längst hela sträckan. Jag kurade ihop mig i jackan där jag ilade fram längst gatan. Kallt som fan var det. 

På Centralen kunde jag gena in till Nils Ericssons platsen. På den tiden fick man gå på bussarna ute på en perrong. Dom kom alltid tio minuter innan avfärd. När bussen kom stod jag först i kön. Ja, kö och kö, det var inte så många som skulle på just då. Den värsta ruschen av hemvändande resenärer var ju över. Som alla tonåringar satte jag mig längst bak och försökte sova lite. Några minuter innan avfärd stiger det på en något överförfriskad A lagare på bussen.

Han vinglar ostadigt ner via mittgången. Påsen han har med klirrar högt och olycksbådande. Han sätter sig därbak, bredvid mig. En stank av alkohol, cigarettrök och urin slår emot mig. Jag stirrar rakt fram och låtsas som ingenting. Dom sista resenärerna stiger på och bussen börjar åka. Jag upptäcker att jag är nästan övergivet ensam med A lagaren därbak. Alla andra sitter på betryggande avstånd. Ett tag överväger jag att flytta fram, men bestämmer mig för att stanna och försöka sova lite. 

Det klirrar till i påsen bredvid mig. Jag sneglar lite diskret åt A lagarens håll. Han sätter brännvins flaskan till läpparna och börjar dricka. Adamsäpplet far upp och ner när klunkarna åker ner i halsen på honom. Med ett ljudligt Ahh slutar han att dricka och vänder sig mot mig och utbrister, - Vad fan glor du på?!?

- Ingenting, får jag fram och vänder snabbt bort huvudet.

A lagaren lägger av värdens rap. Stanken är fruktansvärd. Jag får nästan kväljningar. Som tur är behärskar jag mig och försöker återigen sova. Plötsligt hör jag, - Dö, vad fan har du varit då?

Fan tänker jag. Nu måste jag svara sanningsenligt annars kan det bli det väl bråk. Jag vänder mig till A lagaren och säger som det är, - Jag har varit på körskolan och pluggat teori.

- Jaså, svarar A lagaren och stirrar på mig med dom blodsprängda ögonen.

- Dö, vet du hur lång bromssträcka det är på en vanlig bil, utbrister den rödmosiga.

- Det är väl en 60 - 70 meter, svarar jag.

- Är du helt jävla dum, utbrister A lagaren högt. - Det beror ju helt på underlaget. En bil kan ju ha längre bromssträcka om det är snö på vägen. Han skrattar högt och bullrigt.

- Dagens jävla ungdom kan ju inte ett skit, fortsätter han högt så alla i bussen hör. Han sätter flaskan till munnen igen och drar i sig brännvinet i djupa klunkar. - Ahh, säger han när när han slutar dricka för andra gången. Så vänder han sig återigen till mig och frågar, - Skall du ha lite sprit? 

- Nä, svarar jag snabbt och tänker på infektionsrisken. 

- Vad fan, dricker du inte sprit, utbrister den rödmosiga.

- Jag vill inte ha just nu bara, försöker jag mildra det hela.

Han stirrar på mig med dom blodsprängda. - Vad fan gör du då? - Du dricker inte sprit och vet inte hur lång bromssträcka en bil har. - Är du helt jävla dum i huvudet eller?

Jag känner att det hela börjar spåra ur och bli obehagligt. Jag svarar honom inte utan vänder bort huvudet. 

- Blev du ledsen nu, frågar den rödmosiga och flabbar högt. - Skall du ha en cigg, frågar han mig.

- Nä jag röker inte, svarar jag snabbt.  

Han ställer sig ostadigt upp i mittgången med ciggen i munnen och stirrar återigen på mig och utbrister, - Du måste ha ett jävligt tråkigt liv, säger han och trycker på stoppknappen för nästa hållplats. Ostadigt vinglar han iväg till mittdörren.

- Jävla skit, skriker han när påsen slår i en stol på vägen. Muttrande stiger han till sist av i Agnesberg. Jag ser honom vingla iväg bort i mörkret. Stanken av honom hänger kvar länge i luften. 

Tandmässigt har mitt liv inte varit lätt. En vinter när jag var runt nio, tio år gammal, slog jag ut min första tand. Det gick på ett ögonblick. Strax innan hade mina föräldrar, som bara skulle gå ut med hunden, uppmanat mig att gå hem då det var skola dagen efter. Vi var ett gäng killar som lekte tafatt runt en stor sandlåda på en lekplats. Jag svarade väl som alla killar i den åldern, - Jag skall bara..... Naturligtvis hände olyckan bara några få minuter efter att mina föräldrar gått därifrån. Jag ramlade med en sådan hastighet och kraft, att jag inte hade en chans att parera fallet, utan flög handlöst, med huvud och mun rakt ner i en frusen, isbelagd, stenhård träslipers. Jag kommer ihåg smärtan än idag, 40 år senare.  Den var hemsk.

När mina föräldrar kom hem, möttes dom av en sönderslagen entreruta, blod, vrål och panik. Jag hade inte fått upp ytterdörren, som var upplåst, utan försökte troligen ta mig in genom att slå sönder rutan vid dörren. Inne på toaletten står jag, gråtande och vrålande av smärta, med blodet rinnande från mun och höger hand. Mitt i allt detta hör jag min mor säga, - Herregud, vad är det som hänt? Jag vet inte vem av dom som först fick klart för sig var som hänt. Min ena framtand var av och pekade i princip rakt ner mot svalget. 

Min far fick tag i en jourhavande tandläkare i Göteborg på telefon. Jag minns inte så mycket av vad som hände här efter. Jag vet bara det det var jag och min far som åkte iväg. Min mor var tvungen att stanna hemma med min lillebror. Det jag däremot minns av själva besöket, var att tandläkaren, helt resolut tryckte tillbaka tanden igen.

Tiden efter var kantat av eviga tandläkarbesök, undersökningar, utredningar, gloende i käften, gloende på röntgenbilder och hm:ande tandläkare. Till sist fick jag ett munskydd i överkäken som limmades fast. Den satt där ett tag, sen åkte den ut. Allt kunde väl vara frid och fröjd med detta när det så småningom lagt sig. Men så var det inte. 

Nästan precis ett år senare var det dags igen. Vi var några killar som var ute och åkte snowracer ner för en backe. Allt var väl frid och fröjd tills jag fick för mig att slänga min snowracer framför två som kom farande med en jäkla fart nerför backen. Varför vet jag inte. Det var rent idiotiskt, för den kom tillbaka lika fort. Newtons tredje lag. Två kroppar påverkar alltid varandra med lika stora, men motriktade krafter. Om föremålet A utsätter föremålet B för en viss kraft kommer B utsätta A för samma kraft men riktad åt motsatt håll. Det bara small till och jag såg stjärnor där jag blev liggande i snön. 

När jag väl kommit till sans igen kände jag att min andra framtand var av till hälften. Min mor blev förtvivlad, min far likaså. Det blev nya tandläkarbesök och nya undersökningar, utredningar, gloende i käften, gloende på röntgenbilder och hm:ande tandläkare. Bägge mina framtänder var nu stendöda. En var av i roten och blev rotfylld. Den andra var av till hälften och blev plastad. När jag var 28 genomgick jag en större operation i överkäken som tog ca tre timmar. Det mesta fram, i överkäken, togs bort och ersattes senare med en brygga. 

Sensmoral 1, jag utvecklade en genuin tandläkarskräck på grund av detta.

Sensmoral 2, var rädd om era tänder.

Sensmoral 3, gå direkt in när era föräldrar säger så.

Sensmoral 4, släng aldrig föremål på eller framför något som är i rörelse.

Efter en dryg åtta timmars mega flytt, nu i lördags, är min rygg helt slut. Igår var så illa och gjorde så ont att jag inte kunde räta ut ryggen. Som en krokig gammal gubbe gick jag långsamt upp för backen till mina föräldrars nya hem när vi avslutade för kvällen. Jag hade och har fortfarande värk från nacke ner till bägge mina fotvalv. Men ändå, trots detta med min taskiga rygg och nacke, är jag ändå nöjd. Ni som var med, ingen nämnd och ingen glömd, gjorde faktiskt en otrolig insats, med tanke på hur stor denna flytt ändå var. 

Tänk, det finns faktiskt dom i min omgivning som har åsikter om det jag skriver. Jag är tydligen för öppen med vad jag skriver. Jag har en annan åsikt om det. Men det roliga är att dom med åsikten oftast inte ens läst det jag skrivit, utan har fått det till sig via andra.  

Vad skall jag säga om det? Kanske följande;

Kära ni, jag skriver vad jag vill på min egna blogg. Det är mitt forum och mina ord. Dom står jag för, var enda ett. Det skrivna ordet är starkt, det är jag medveten om. Men för mig är det ett sätt att förmedla en känsla, en betydelse eller en händelse. Det tänker jag fortsätta med.

Och kära ni, LÄS det jag skriver, innan ni har åsikter.

Jag erkänner, när jag går in i en klädaffär känner jag ett starkt obehag. Igår var jag på Dressman och köpte mig tre par byxor och 6 par t-shirts. Sonja var med som stöd och smakråd. Något som jag är oerhört tacksam för, det hela kändes lättare då. 

Sist jag var inne i samma butik, för en dryg månad, gick det väl till ungefär så här. Då var jag själv för övrigt och oerhört obekväm med detta.

- Kan jag hjälpa till med något, frågade ett av biträden i butiken när jag knappt hunnit komma innanför dörren.

- Ett par chinos och en skjorta tack, svarade jag.

- Då har vi flera olika modeller att välja på, svarade det välvilliga kvinnliga biträdet.

Kände genast ett motstånd mot alla plagg i butiken och gick på defensiven.

- Inga massor av olika modeller att gå igenom här, tänkte jag., det räcker med ett par.

Snabbt scannade jag av byxlagret och stannade vid en hög som såg bra ut.

- Jag tar dom byxorna och pekade på högen med mörkgråblå chinos.

- Jaha och vilken storlek har du, replikerade det tillmötesgående biträdet. 

- Ähh, fick jag fram samtidigt som jag osäkert sökte i huvudet. 

- Du har nog 33/32, sa biträdet efter att ha synat mina magra ben.

- Ja så är det nog, svarade jag och lät som jag visste det.

- Då kan du prova dom här, sa biträdet och lassade på mig ett par chinos i olika färger.

- Fan också tänkte jag. Nu måste jag testa byxorna också.

Snabbt gick jag bort till provhytterna med min last. Fick av mig mina kläder i en hast och på med chinosen. Sen tog det stopp. Jag var tvungen att suga in magen för att kunna knäppa dom. Dom var så trånga att jag fick ont i magen. Jag övervägde att ta dom ändå, bara för att slippa testa fler. Gjorde ett snabbt övervägande i huvudet med mig själv.

- Martin, för helvete. Skall du genomföra din egna 50 års dag i dessa byxorna så kommer du inte kunna gå på en vecka sen på grund av magont. Du måste ta en storlek större.

Med uppstramad mage och plågad min gick jag ut i butiken och spanade efter biträdet. Innan jag ens hunnit påkalla på uppmärksamhet var hon framme och frågade hur det gick. 

- Dom stramar åt i midjan. Behöver nog en storlek större, svarade jag stelt.

- Det fixar jag, svarade det hjälpsamma biträdet.

Mindre än 30 sekunder senare fick jag en ny last med chinos. Tungt gick jag in i hytten igen och fick av mig magmördar byxorna och snappade åt mig dom översta byxorna i den nya högen. Denna gången satt dom skönare över midjan och jag kände mig lättad. Då var det bara skjortan kvar. Jag gick ut i butiken och genast var mitt biträde framme och berömde mig hur fint byxorna satt över mina spinkiga spiror. 

- Ser jättebra ut och dom har rätt längd också, smörade biträdet.

- Mm, svarade jag och kände mig obekväm.

- Kan vi kolla på en skjorta till byxorna? 

- Javisst, vi har massor av olika modeller och färger att välja mellan.

- Inte det också tänkte jag och kände mig illa till mods igen. 

- Här till exempel har vi en fin storrutig skjorta i vitt och grått, en så kallad Basic, sa biträdet. Hon visade stolt upp exemplaret, som om hon själv sytt den.

- Här är en annan skjorta i lila, en Premium.

- Här är en i slim fit som är blålila.

Jag såg biträdets mun röra på sig som i en dimma, när den ena skjortan efter den andra avhandlades. 

- Det är nog lite för vågat i färgerna för mig, svarade jag matt och pekade på en neutralt blårandig skjorta.

- Den blir bra, sa jag.

Biträdet skrattade till och tittade roat på mig.

- Är det för vågat med dom färgerna? 

- Inte min stil, fick jag snabbt ur mig och insåg hur dumt det lät.

- Jag tar den blårandiga, fortsatte jag lamt.

Biträdet skrattade igen och skakade lätt på huvudet.

- Min gud, herr strukturkonservativ är i butiken, tycktes hon tänka.

- Nog bäst att du testar skjortan också så att du får rätt storlek.

- Vad har du för kragstorlek, frågade det roade biträdet. 

- Jag vet inte, svarade jag sanningsenligt.

Med en skarprättare blick synade hon min hals.

- Du har nog storlek 41/42.

- Så är det nog, svarade jag och lät verkligen inte som jag var säker på min sak.

Ett dussin nålar senare fick jag skjortan som jag skulle testa och gick återigen in i provhytten. Snabbt fick jag på mig den och knäppte några knappar, mest för syn skull. Den satt i alla fall perfekt i halsen, vilket räckte för mig. Biträdet var utanför så jag stegade ut för att visa.

- Ja men det var ju bra. Den sitter ju fint på dig, sa hon och granskade mig där jag stod med den halvknäppta skjortan hängande som en särk över kroppen. Synen måste ha varit för komisk för henne. 

Nöjd med detta ilade jag snabbt in i hytten och bytte om till mina gamla kläder. Det var för övrigt som en lättnad att få på sig dom gamla invanda, slitna kläderna. Gick därefter ut med byxhögen och skjortan till kassan. 

- Jag tar dom här byxorna och den här skjortan, sa jag och höll upp dom, som ett nyss vunnet pris, i höger hand för beskådan. 

Mannen i kassan rörde inte en min när han tyst tog emot byxhögen och dom kläderna som jag skulle ha. 

- Var det något mer du behöver, frågade han mekaniskt.

- Nä, svarade jag och betalade.

Lättad försvann jag ut ur butiken.

Jag sitter här, som så många gånger förr och funderar på om jag inte skall ha en inriktning eller ett ämne på min blogg att skriva om. Bara för att komma framåt och få något mer att skriva om. Just nu finns ingen inriktning eller aktivt ämne, utan min blogg spretar åt alla håll. Det känns inte roligt att skriva här längre. Det blir lätt att jag fastnar och blir sittande med ett tomt, vitt fält utan någon egentlig mening. Men vad har jag då för val av inriktningar? Har inte en aning faktiskt. Vet bara att några ämnen försvinner direkt och dom är politik, religion och sex. Visst, där finns säkert mycket att skriva om. Men det är också ämnen som är väldigt laddade. Vill man bli ovän med halva jordens befolkning är det ju bara att välja ett av dessa. Alltså, inget för mig!

  Nu till något helt annat. Jag har köpt och fått ett antal böcker den sista tiden. Detta är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, att få läsa bra litteratur. Tyvärr är det ju så med mig att jag är fruktansvärt kräsen i mina val av böcker. Och eftersom mina favorit författare inte publicerar nya böcker varje år, så måste jag ju finna nya. Jag har till slut fått inse att jag nog måste gå lite utanför mina djupt rotade ramar och fördomar när det gäller vissa författare, för att hitta något nytt att läsa. För ett tag sedan fick jag tips om en boksajt på nätet, nämligen bokbörsen. Här kan man köpa begagnade böcker för en billig slant. För mig är det ett paradis att botanisera i. Kan varmt rekommendera denna sidan för er som älskar böcker.