MR, Magnet Resonanstomografi, var en klastrofobisk undersökning av rang. Jag brukar inte ha ont av eller i trånga utrymmen, men detta var verkligen något utöver det vanliga och jag fick verkligen samla all min inneboende självkontroll för att hålla mig lugn. Innan jag lade mig till rätta på britsen fick jag ett par öronproppar för oljudet, som killen sa. Fick dessutom ett par hörlurar som sände radio P4 Göteborg svagt, svagt. Undersökningen skulle ta en kvart sa killen. Vidare sa han att det var viktigt att jag låg still. När jag väl placerat mig på britsen med öronproppar, hörlurar och panikknappen väl förankrad i höger hand, for jag långsamt in i tomografi apparaten. Väl på plats var det enda jag såg en gul vägg framför ögonen. Det fanns inget konkret att fästa blicken på, bara en gul vägg. Kunde inte bedöma avståndet, men det kändes som det var nära, väldigt nära. Jag blundade i stället och började koncentrera mig på andningen. En svag bris med sval luft kom in till mig där jag låg, det hjälpte mig med andningen. Började räkna minutrarna och fick hjälp av nyheterna och sporten på radion. När dom var slut, visste jag att 10 minuter hade förflutit. Till slut hörde jag ett svagt "Nu är det klart" i lurarna och efter några sekunder var jag äntligen ute.

När jag kom till mitt bås med mina kläder, stod det en kille i landstingets fina särk, likadan som jag själv hade på mig, och frågade mig om allt gått bra. - Jodå, sa jag och fortsatte, - Det gick bra. Killen tittade på mig med stirrig blick. - Jag klarar inte av trånga utrymmen, sa han och gick nervöst runt omkring. - Du fixar det, försökte jag uppmuntrande. - Nä, sa killen och fortsatte, - Jag kommer få lugnande innan jag åker in i den. Blicken stirrande åt alla håll. Han försvann in i tomografirummet med en kompis. Herregud, tänkte jag medans jag tog på mig. Det finns faktiskt sådana som har det svårt med sånt här och jag förstår dom.

Kom och tänka på en rolig sak som inträffade för ett antal år sedan. Händelsen inträffade när vi hade skaffat vårt första trådlösa modem för internet. Ni vet, ett sånt där platt med fyra tjusiga antenner på där bak. Man kunde arrangera dom på så sätt att dom stod i ett fräsigt V mönster. Vid hade vår dator på övervåningen i den lilla hallen. För oss var det i skiftet mellan att sitta vid den stationära datorn och en liten risig, men väl använd, laptop med krånglande Wifi.

På baksidan av modemet fanns det uttag för tre skruvskallar. För mig var det en självklarhet att modemet skulle upp på väggen vid datorn. Jag kom ihåg det så väl, jag mätte på modemet och jag mätte på väggen. När jag var nöjd, med den på väggen fina markeringsbilden, tog jag fram borrmaskinen och borrade upp tre fina hål som jag pluggade. Lyckligt skruvade jag i dom tre skruv, som var avsedda för pluggen och skulle därefter montera upp modemet. Problemet här var bara att jag vänt hålbilden åt fel håll, så jag fick inte upp det. Men det var inget som hindrade mig. Det var bara att mäta om och det visade sig att det räckte med att justera in det nedre hålet. Ivrigt borrade jag det nya hålet och skruvade snabbt in den avsedda skruven i pluggen. Nästan darrande av lycka monterade jag upp modemet. Det satt som handen i handsken där på väggen. Kom ihåg att sladdarna hängde ner som lianer efter väggen. Men jag var blind för detta faktum för det bästa av allt var att man inte såg att jag gjort en miss, då modemet dolde det felaktiga hålet.

- Titta älskling, ropade jag saligt ner till undervåningen. - Kom upp så skall du få se på något fint, fortsatte jag. Min dåvarande fru kom upp för trappan och ställde sig framför det nyss uppsatta modemet. Hon studerade det under en kort stund och svarade, - Mm, jättefint. Ni vet kanske hur det ibland kan låta när man inte riktigt är överens om att det är så där fint som man vill göra gällande. Men det lät nästan som om hon menade det i alla fall. Men bara nästan. 

Författarens notering; 

Min förra fru är informerad om inlägget och har samtyckt om publiceringen.

Nästa månad kan jag byta min mobil, men vad skall jag välja?

En sån här kanske? Ett problem bara. Har lite svårt för Iphone faktiskt.

Eller en sån här? Ett problem här med, har haft Samsung ett tag och känner att jag vill testa något nytt. Men helt klart ett alternativ för mig.

Eller en sån här rentav. Har aldrig haft en HTC förut. Lite klen kamera på denna modellen, bara 4 Mpix. Ett klart minus. Annars är den tilltalande i design, batteritid mm.

Det lutar faktiskt åt en sådan här LG mobil. Snygg design, bra kamera, bra batteritid, bra abonemang, ja, bra skit helt enkelt.

I morse var det bara att gå ut och byta ut sommardäcken till dom odubbade vinterdäcken. Punkteringen på vänster fram har legat och malt i huvudet under hela gårdagen. Visste inte riktigt hur jag skulle lösa det. Men kom på det efter ett tags grubblande. På med vintersulorna! Jag vägrar nämligen att betala dyra pengar för nya däck om jag på något sätt kan göra det billigare. Det är inte det att jag är snål, långt ifrån. Men jag vet inte om jag skall lägga flera tusen på nya däck, om jag kan laga det jag har för några hundralappar. Skillnaden hade väl varit om jag haft en splirrans ny bil, hade nog känts mer motiverat då. Nu har jag ju inte det, men väl en punkt A till punkt B bil som är mycket värd för mig i den aspekten. Har för övrigt bara haft däcken i två säsonger och dom är rätt så fräscha ännu. Skall prata med Meca verkstad som ligger bredvid mitt jobb. 

  Hur som helst, boven var en fin lite plåtskruv som satt inmonterad i däcket. Har mina aningar om var det hände. Och som alltid när jag byter däck, så sitter dom sitter som berget och jag fick verkligen använda fötterna för att få loss dom. Bakdäcken lossade lätt efter ett par väl, riktade helsule sparkar. Värre var med framdäcken. Dom satt som bara den och jag fick verkligen ta i när jag använde fötterna. Samtidigt fick jag ta det försiktigt, då den så kallade domkraften, som medföljer bilen, inte är den stabilaste som finns. Ser mer ut som en klen plåtbit med skruv och vev. Såg nog livsfarligt ut då hela bilen stod och gungade när jag matade in mina sparkar på fälgen. En balansgång kan man väl säga. Positivt i det hela var ju att jag slapp regnet när jag bytte däcken. Det kom först efteråt och det spelar ju ingen roll. 

Kände mig faktiskt och för en gång skull riktigt nöjd på den obligatoriska testtur med bilen efter det att jag varit nere och pumpat däcken. Nu är det bara en sak som återstår och som jag måste göra med bilen innan vintern och det är att få bort rosten och sedan skydda dom områdena som angripits. Har det väl börjat så är det svårt att få bort det. Tar inte många timmar, måste bara stå inomhus vid tillfället.  

Det kan dock bli lite smolk i glädjebägaren. Får se hur min nacke och vänstra axel reagerar på detta. Känner lite smärta i bägge axlar, men hoppas verkligen att det håller sig på den nivån.      

Härligt, äntligen skall jag få en MR halsrygg (Magnetisk resonanstomografi) och få reda på vad det är som tidvis ger mig sådana smärtor i höger axel, nacke och gör så att armen domnar bort ända ut i fingertopparna. En känsla som påminner om tusen nålar. I morse vaknade jag upp och hade ont i vänster axel och nacke. Har nog inte med själva symptomen i höger axel att göra, men ändå, det är så typiskt mig. Har väl sovit konstigt i natt.

När jag idag gick ut till bilen tyckte jag att den lutade lite väl konstigt. Såg det inte först, var på väg att öppna dörren och hoppa in för att köra iväg, när jag slängde ett öga på vänster framdäck och fick se att jag fått punktering. Typiskt att det skulle hända också. Men nu är det bara att skifta till dom dubbfria vinterdäcken. Får se vad dom tar för att laga mitt däck. Kan ju bara hoppas att dom kan laga det.

Det var till att ta till benen idag när jag skulle besöka min mor och far. Dom bor några kilometer bort så det blev i alla fall en nyttig promenad. Funderade ett tag på att ta min fina cykel, men valde att gå idag. Skönt att ha valmöjligheter. När jag gick gångvägen ner genom skogen, samma väg jag och flera med mig mött folkilskna älgar som gjort utfall, kom jag på mig själv med att spana runt omkring mig, för att upptäcka eventuella älgfaror. Det är faktiskt lite obehagligt att gå där då man inte känner sig helt säker. Vad skall man göra om en ilsken älg på så där tre, fyra hundra kilo ångande? Springa? Vråla? Dra till den? Tror inte man haft stor chans att göra något. Man kan ju bara hoppas den är räddare för mig än jag är för den.

Som jag skrev i mitt förra inlägg. Ja, jag har ett taskigt självförtroende. Har alltid haft en känsla av att inte räcka till. Det blir gärna så efter en lång tid av jobbigheter, men jag börjar så smått våga se på livet med tillförsikt igen sen några månader tillbaka. Det finns ingen universalmetod som gör att jag kan gå från ett dåligt till ett bra självförtroende över en natt. Det funkar inte så. Däremot kan det vara små, små saker som förändrar och gör att vågskålen väger över till det bättre. Men en sak tror jag starkt på och som i förlängningen kan leda till något bra och det är att tänka positivt, att man skall göra sitt bästa i alla lägen och växa med det. 

Jag har en policy som jag hållit stenhårt på när jag bloggar och den är att Aldrig skriva något nedsättande, kränkande eller att gå till verbal angrepp på person, arbete, politik eller religion. Jag kommer hålla det idag också.

För snart tre år sedan gjorde jag ett yrkesmässigt val som jag idag inte ångrar. För mig, personligen, har det inneburit ett enormt stort steg framåt, självförtroendemässigt och det på ett sätt jag inte trott var möjligt. Därför och på något sätt vill jag tacka dom som då och nu gjorde och gör det möjligt för mig, som då och nu trodde och tror på mig och framför allt, gav mig chansen till det jag gör idag och som gör att jag känner mig som fisken i vattnet, det vill säga, hemma. Till er från mig, ett stort Tack!

Jag vill inte säga att jag tillhör en generation som är uppfostrad på ett speciellt sätt. Jag tillhör mer en generation som var barn av min tid, precis som alla barn gjort i generationer innan mig och förmodligen kommer att göra i kommande. Däremot har jag alltid fått höra att jag skall göra mitt bästa, aldrig klaga, vara nöjd med det jag har, alltid sköta mig och definitivt inte säga eller skriva något offentligt om någonting alls. Definitivt inget personligt. En sorts personlig censur kan man väl säga. Jag har följd detta till punkt och pricka i hela mitt liv. Ett tassande på tå genom livets skuggsidan. Det är absolut inget fel på det. Fördelen är ju att man nästan aldrig råkar ut för något och heller aldrig vågar chansa i livet. Man flyter på så att säga. Klockan tickar på, sakta men säkert. Nackdelen är ju att självförtroendet inte direkt får en knuff framåt då livet är detsamma. Man växer inte direkt. Utmaningarna är ju lika med noll.  

  Dom gångerna man verkligen ställts inför ett val som känts svårt har man grunnat i evigheter, vägt för och nackdelar och ältat eventuell trygghet mot något luddigt, vagt, osäkert beslut. Något man inte kan se eller ta på. Något skrämmande som målas upp för ens inre. Ni förstår säkert. Dom beslut jag tagit genom livet och som varit svåra att komma till ro med, har känts som obestigbara vid tillfället. Jag kan inte påstå att alla blivit bra, men några har faktiskt blivit lyckade, när jag väl tog steget och beslutade mig. Vid dom tillfällena har jag ofta gått på magkänslan eller fått en enorm spark där bak. 

Mitt självförtroende är något som jag brottats med i hela mitt liv. Det skall dock inte förväxlas med självkänslan. Min självkänsla är det inget fel på, jag vet vem jag är, allt för väl. Men mitt självförtroende är något helt annat. Jag har alltid haft en känsla av att inte räcka till, att inte prestera tillräckligt. 

Det märks att jag inte är ute så ofta. Det kändes imorse när jag vaknade fastän jag tog det väldigt lugnt. Men vad gör det när jag ändå hade en trevlig kväll och där jag fick chansen att tjöta lite informellt med mina trevliga arbetskamrater. Ett stort tack till er alla och ett stort tack till er som anordnade tillställningen. Hoppas det blir fler tillfällen, det vore trevligt. Fick faktiskt många glada skratt och hade även många intressanta samtal. Kände mig nöjd med min dag när jag senare på kvällen pustande och stönande tog mig cyklande upp för mördarbacken i mörkret. 

Idag var jag på IKEA och köpte en tavla och ett vinställ. Tavlan har jag haft ögonen på ett bra tag nu och äntligen gjorde jag slag i saken. Det är så typiskt mig, måste gå och grunna på det i evigheter innan jag väl slår till. Vet inte varför, eller jo, jag vet egentligen. Måste alltid bli bekväm med mitt beslut.

För ungefär 41, 42 år sedan spelade jag fotboll på denna grusplanen. Kommer ihåg det än idag. Vid ett tillfälle stod jag och en kompis, han hette Olle, och sköt straffar långt in på kvällen. Det fanns knappt något ljus där vi stod och matade bollar mot mål. Det var väl inte direkt några rökare jag fick iväg med mina tanpetare till ben, mest tåfjuttar som rullade lite så där lagom fort. Vi stod och sköt mot målet som är närmast på bilden. 

Tog denna bilden igår. Stod på en stubbe i början på ett kalhygge. Inte så långt från där jag bor. Det sägs att det skall bli en skola på hygget, bara att gratulera i så fall, för dom kommer helt klart ha det bästa läget i vårt expansiva samhälle. Utsikten är enorm, man kan se flera mil i klart väder. Igår var det tyvärr så disigt att man endast kunde ana vindkraftsverken som finns där. Klara dagar ser man dom tydligt. På ett sätt känner jag samhörighet med dessa vindkraftverk och blir glad inombords när jag ser dom.