I morgon, den första oktober är det två månader sedan jag slutade med mina 5:2 och 6:1 dieter. Glädjande nog för mig, så håller jag min målvikt på 75 kilo ännu. Jag har släppt lite på den strikta kaloriräkningen, det vill säga, från 2200 kalorier till den mer normala kalorimängden på 2600 kalorier om dagen. Det är väl mest formalia för min del, då jag ytterst sällan kommer upp till dom kalorimängderna under en dag ändå. 

Rent mentalt mår jag mycket bättre idag, än vad jag gjorde när jag vägde dom 86 kilona runt årsskiftet 2017. Så för mig har det varit en ren vinst att gå ner dom 11 kilona. Nu handlar det mest om att hålla koll så att det inte drar iväg uppåt igen. Väger mig cirka en gång i veckan, bara för att hålla koll, mer än så är det inte.    

Visst skulle jag kunna ge min blogg en politisk prägel, men jag har ingen lust att reta upp, just nu, lite mindre än hälften av alla människor i detta land. För visst är det fantastiskt, vi har rätt att rösta på vad vi vill och även rätt att framföra detta offentligt i kommun, landsting och riksdag om vi väljer att göra politisk karriär. Själv var jag inne på detta ett tag, ja faktiskt fram till provvalet nu i september, för göra min röst hörd i min hemkommun. Det blir inte så nu, jag väljer att hoppar av på grund av att det inte är värt det. I alla fall inte just nu. Det finns så mycket underliggande hat mot detta. Att exponera sig offentligt mot andras åsikter kräver ett visst mod. Inte för att jag är feg, tvärtom, då hade jag inte ens övervägt detta. Skälet är att man blir offentlig och oerhört sårbar därav och det är något som jag inte vill ställa upp i just nu. I alla fall inte denna mandatperiod.  

För er som undrar, ja jag är medlem i ett politiskt parti. Det måste man för att kunna ställa upp i provval inom kommun, landsting och riksdag. Och nej, det är inte SD.

Det sägs ju att vi har yttrandefrihet och att vi kan, inom lagens råmärke då, tycka och tänka vad vi vill. Säg så här, det är rent jäkla nonsens. Yttrar vi våra åsikter offentligt här i Sverige så trycks det ner i halsen på dig med en gång. Vi kan till och med tystas eller frysas ut. Vi Svenskar skall inte tala högt om politik, religion eller någonting, för då J-R får vi följande slängt i ansiktet, - Är du bättre än någon annan? Eller, - Så du menar att du kan mer än mig? Eller, - Tror du att du är något nu då? Eller gud i himlen, har man en annan politisk åsikt än någon annan, då skall detta nagelfaras i absurdum i ett försök att överbevisa motparten. Det här gäller inte bara politik, det gäller allt. Snacka om Jantelag.

Och för er som inte vet vad Jantelagen är, kommer följande förklaring. Den lever i högsta grad, även nu 2017. Jag gråter inombords för att vi inte kommit längre.

Jantelagen sägs ofta stå för den svenska mentaliteten. Det är ingen lag i juridisk mening, utan en oskriven ”lag” som står för ett sätt att tänka. Man skulle kunna sammanfatta lagen i en mening: ”Du ska inte tro att du är något”.

Jantelagen är alltså ett negativt sätt att beskriva attityder gällande individualitet och framgång. Man får inte sticka ut och tro att man man är bättre än andra, det bästa är att vara en i mängden. Aksel Sandemoses Jantelag från boken om det lilla danska samhället, kan sammanställas i tio punkter:

Jantelagen på svenska

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Till dessa tio punkter lade han till ett elfte bud som brukar kallas ” Jantelagen strafflag”. Det är ett förtäckt hot i form av ”Tror du inte att jag vet något om dig?”.