Efter en, av många sena kvällar, som jag suttit och pluggat på körskolan vid Odinsplatsen i Göteborg, tog jag den genaste vägen till Nils Ericssons platsen via Burgrevegatan. Det var på hösten 1983, jag hade nyss fyllt 18. Gatan var skumt upplyst, ibland kunde någon enstaka bil komma och lysa upp. Men annars var det mest halvtaskig belysning längst hela sträckan. Jag kurade ihop mig i jackan där jag ilade fram längst gatan. Kallt som fan var det. 

På Centralen kunde jag gena in till Nils Ericssons platsen. På den tiden fick man gå på bussarna ute på en perrong. Dom kom alltid tio minuter innan avfärd. När bussen kom stod jag först i kön. Ja, kö och kö, det var inte så många som skulle på just då. Den värsta ruschen av hemvändande resenärer var ju över. Som alla tonåringar satte jag mig längst bak och försökte sova lite. Några minuter innan avfärd stiger det på en något överförfriskad A lagare på bussen.

Han vinglar ostadigt ner via mittgången. Påsen han har med klirrar högt och olycksbådande. Han sätter sig därbak, bredvid mig. En stank av alkohol, cigarettrök och urin slår emot mig. Jag stirrar rakt fram och låtsas som ingenting. Dom sista resenärerna stiger på och bussen börjar åka. Jag upptäcker att jag är nästan övergivet ensam med A lagaren därbak. Alla andra sitter på betryggande avstånd. Ett tag överväger jag att flytta fram, men bestämmer mig för att stanna och försöka sova lite. 

Det klirrar till i påsen bredvid mig. Jag sneglar lite diskret åt A lagarens håll. Han sätter brännvins flaskan till läpparna och börjar dricka. Adamsäpplet far upp och ner när klunkarna åker ner i halsen på honom. Med ett ljudligt Ahh slutar han att dricka och vänder sig mot mig och utbrister, - Vad fan glor du på?!?

- Ingenting, får jag fram och vänder snabbt bort huvudet.

A lagaren lägger av värdens rap. Stanken är fruktansvärd. Jag får nästan kväljningar. Som tur är behärskar jag mig och försöker återigen sova. Plötsligt hör jag, - Dö, vad fan har du varit då?

Fan tänker jag. Nu måste jag svara sanningsenligt annars kan det bli det väl bråk. Jag vänder mig till A lagaren och säger som det är, - Jag har varit på körskolan och pluggat teori.

- Jaså, svarar A lagaren och stirrar på mig med dom blodsprängda ögonen.

- Dö, vet du hur lång bromssträcka det är på en vanlig bil, utbrister den rödmosiga.

- Det är väl en 60 - 70 meter, svarar jag.

- Är du helt jävla dum, utbrister A lagaren högt. - Det beror ju helt på underlaget. En bil kan ju ha längre bromssträcka om det är snö på vägen. Han skrattar högt och bullrigt.

- Dagens jävla ungdom kan ju inte ett skit, fortsätter han högt så alla i bussen hör. Han sätter flaskan till munnen igen och drar i sig brännvinet i djupa klunkar. - Ahh, säger han när när han slutar dricka för andra gången. Så vänder han sig återigen till mig och frågar, - Skall du ha lite sprit? 

- Nä, svarar jag snabbt och tänker på infektionsrisken. 

- Vad fan, dricker du inte sprit, utbrister den rödmosiga.

- Jag vill inte ha just nu bara, försöker jag mildra det hela.

Han stirrar på mig med dom blodsprängda. - Vad fan gör du då? - Du dricker inte sprit och vet inte hur lång bromssträcka en bil har. - Är du helt jävla dum i huvudet eller?

Jag känner att det hela börjar spåra ur och bli obehagligt. Jag svarar honom inte utan vänder bort huvudet. 

- Blev du ledsen nu, frågar den rödmosiga och flabbar högt. - Skall du ha en cigg, frågar han mig.

- Nä jag röker inte, svarar jag snabbt.  

Han ställer sig ostadigt upp i mittgången med ciggen i munnen och stirrar återigen på mig och utbrister, - Du måste ha ett jävligt tråkigt liv, säger han och trycker på stoppknappen för nästa hållplats. Ostadigt vinglar han iväg till mittdörren.

- Jävla skit, skriker han när påsen slår i en stol på vägen. Muttrande stiger han till sist av i Agnesberg. Jag ser honom vingla iväg bort i mörkret. Stanken av honom hänger kvar länge i luften. 

Tandmässigt har mitt liv inte varit lätt. En vinter när jag var runt nio, tio år gammal, slog jag ut min första tand. Det gick på ett ögonblick. Strax innan hade mina föräldrar, som bara skulle gå ut med hunden, uppmanat mig att gå hem då det var skola dagen efter. Vi var ett gäng killar som lekte tafatt runt en stor sandlåda på en lekplats. Jag svarade väl som alla killar i den åldern, - Jag skall bara..... Naturligtvis hände olyckan bara några få minuter efter att mina föräldrar gått därifrån. Jag ramlade med en sådan hastighet och kraft, att jag inte hade en chans att parera fallet, utan flög handlöst, med huvud och mun rakt ner i en frusen, isbelagd, stenhård träslipers. Jag kommer ihåg smärtan än idag, 40 år senare.  Den var hemsk.

När mina föräldrar kom hem, möttes dom av en sönderslagen entreruta, blod, vrål och panik. Jag hade inte fått upp ytterdörren, som var upplåst, utan försökte troligen ta mig in genom att slå sönder rutan vid dörren. Inne på toaletten står jag, gråtande och vrålande av smärta, med blodet rinnande från mun och höger hand. Mitt i allt detta hör jag min mor säga, - Herregud, vad är det som hänt? Jag vet inte vem av dom som först fick klart för sig var som hänt. Min ena framtand var av och pekade i princip rakt ner mot svalget. 

Min far fick tag i en jourhavande tandläkare i Göteborg på telefon. Jag minns inte så mycket av vad som hände här efter. Jag vet bara det det var jag och min far som åkte iväg. Min mor var tvungen att stanna hemma med min lillebror. Det jag däremot minns av själva besöket, var att tandläkaren, helt resolut tryckte tillbaka tanden igen.

Tiden efter var kantat av eviga tandläkarbesök, undersökningar, utredningar, gloende i käften, gloende på röntgenbilder och hm:ande tandläkare. Till sist fick jag ett munskydd i överkäken som limmades fast. Den satt där ett tag, sen åkte den ut. Allt kunde väl vara frid och fröjd med detta när det så småningom lagt sig. Men så var det inte. 

Nästan precis ett år senare var det dags igen. Vi var några killar som var ute och åkte snowracer ner för en backe. Allt var väl frid och fröjd tills jag fick för mig att slänga min snowracer framför två som kom farande med en jäkla fart nerför backen. Varför vet jag inte. Det var rent idiotiskt, för den kom tillbaka lika fort. Newtons tredje lag. Två kroppar påverkar alltid varandra med lika stora, men motriktade krafter. Om föremålet A utsätter föremålet B för en viss kraft kommer B utsätta A för samma kraft men riktad åt motsatt håll. Det bara small till och jag såg stjärnor där jag blev liggande i snön. 

När jag väl kommit till sans igen kände jag att min andra framtand var av till hälften. Min mor blev förtvivlad, min far likaså. Det blev nya tandläkarbesök och nya undersökningar, utredningar, gloende i käften, gloende på röntgenbilder och hm:ande tandläkare. Bägge mina framtänder var nu stendöda. En var av i roten och blev rotfylld. Den andra var av till hälften och blev plastad. När jag var 28 genomgick jag en större operation i överkäken som tog ca tre timmar. Det mesta fram, i överkäken, togs bort och ersattes senare med en brygga. 

Sensmoral 1, jag utvecklade en genuin tandläkarskräck på grund av detta.

Sensmoral 2, var rädd om era tänder.

Sensmoral 3, gå direkt in när era föräldrar säger så.

Sensmoral 4, släng aldrig föremål på eller framför något som är i rörelse.