Mitt första inlägg, på mycket länge, har slagit alla tidigare besöksrekort för ett enskilt inlägg över tre dagar. Idag, just i skrivande stund, är det uppe i 103 besök. Helt otroligt! Jag är verkligen mållös.

Men vad som är än mer otroligt, är att mitt andra inlägg, från igår, har slagit alla tidigare rekord för ett enskilt inlägg över en dag med 90 besök. Vad händer? Jag kan inte riktigt greppa detta. Det här är stort för mig, då jag brukar ha ett genomsnitt på 40-50 besök per inlägg. Undrar just om det är ett trendbrott på gång. Ja, vem vet. Kul är det i vilket fall som helst. Får njuta av detta!

Låter väl som om jag går igång på detta på något sätt, men faktum är jag har "bloggat" sen 2007 i ett par olika former och inte haft i närheten av så många besökare någon gång per inlägg. Därför är det roligt. 

Och extra roligt är det för att bloggen jag har idag är i andra upplagan och kom igång i liten skala till att börja med. För cirka tre år sedan lade jag ner min första version av Scribo med över 400 inlägg. I efterhand är det något jag ångrar att jag gjorde, då det var mycket historia som bara försvann i en förhastad och inte så väl övervägd knapptryckning. Men jag säger så här, den historian som en gång var, är nu historia och den historia som är idag, skapar återigen historia att skriva inlägg om.

Herregud, inte kunde jag väl någonsin drömma om att det skulle bli nästan nittio (90) besökare, på två dagar, här på min blogg. Har ju haft ett uppehåll i mitt skrivande på över en månad. I vanliga fall när man återupptar skrivandet når man ut till max 4-5 med det första inlägget och sedan ökar det efter hand med inlägg och innehåll. Nu var det precis tvärtemot alla tidigare erfarenheter och regler som jag har vad gäller besökare. För mig blev det helt plötsligt klart att alla regler har ett undantag. Jag är verkligen förstummad. 

Vill väl mest skriva för att visa att jag finns. Har ju nämnt det några gånger förr här i min blogg. Jag har återigen kommit in i en period där jag inte har något direkt att skriva om.  

Sist skrev jag ju om att jag beställt en ny bil, en VW Polo 1,2 TSI. Fick ett meddelande i fredags om att den nu är klar och att den är på väg till en av utskeppningshamnarna på nordsjökusten. Har ingen aning om var det kan vara. Men en gissning är att det är Hamburg. Räknar väl med att få min lilla "Smurfblå" Polo om cirka två veckor. 

Igår fick jag ett infall av godissug. Var på Coop och köpte lite för sockersuget. Är ju annars väldigt restriktiv med godis i vanliga fall. Sen årsskiftet har jag fallit till föga och ätit godis tre gånger. Igår, gång tre, straffade det sig med en gång. Bet av en tand rätt så rejält. Känns som jag har ett rakblad i munnen. Det enda lilla positiva i detta, om man nu kan vända något som har med tänder att göra, till något positivt, är att tanden var död och rotfylld innan. 

Det mest negativa i det hela är min maniska skräck för dessa människor som kallar sig tandläkare. Skall göra en lång, skräckfylld och blodisande tandplågar historia väldigt kort. Sen barnsben har jag haft en väldigt dålig tandstatus. Inte för att jag skött mina tänder dåligt, utan för att mina tänder inte ville sitta kvar i käften av olika anledningar. Jag har råkat ut för allt mellan att tänderna gått av när jag ätit något gott vardagligt, något gott segt till att jag helt enkelt har slagit ut dom i diverse olyckor. Detta har ju då renderat i otaliga besök hos tandläkare. 

Så alla dessa akutbesök, planerade besök, återbesök och otaliga operationer i min plågade käft har genererat en manisk tandläkarskräck i min kropp och mun. Nu måste jag göra något som jag inte vill och verkligen gör allt för att slippa. Nämligen, gå till tandläkaren. Saken är den att jag hellre tar den smärta som uppkommer av icke åtgärdade tänder än att gå dit och få det fixat. Men jag måste ju. Kan ju inte gå med en halv tand som skaver in i kinden, inte en längre tid i alla fall.

Det mest plågsamma jag gjort var en operation i överkäken som tog 6 timmar att utföra. Ja, det vill säga, det var inte själva operationen i sig som var smärtsam, var ju så bedövad att jag raglade vid tillfället. Nej, det var dom efterföljande veckorna av läkning som var ett helvete på jorden. Dom gjorde plats för min protes som jag idag har i överkäken.

  Förra lördagen beställde jag mig en ny bil. Det blev en Polo 1,2 TSI, 90 Hk, på ett treårigt leasing avtal. Jag nappade på ett för mig fördelaktigt sommarerbjudande, som VW kör med fram till den sista September. Service och försäkring ingår. Skatten ligger på 360 spänn, min nuvarande bil har en skatt på över 1800 kr. En viss skillnad. Bara det gör ju att man beställer den bums. Bilen jag beställde har det mesta jag behöver som standard. Jag lade till ett larm och valde blå färg. Nu var ju detta inte direkt ett spontant hugg, utan det var något som jag har gått och grunnat på i minst ett halvår, om inte längre. Det var faktiskt först när vi åkte till VW, som för övrig var den sista i raden av bilfirmor jag ville kolla på, som jag mer eller mindre bestämde mig för vilken bil jag ville ha. Innan hade vi kollat på Renault Clio, Opel Corsa och Peugeot 208. Jag tyckte för övrigt att designen i Peugeot 208 var urläcker. Polon var inte långt efter i designen måste jag väl ändå medge. Polon var en pigg lite rackare att köra och precis lagom för mig och mina behov. Fick därefter med mig två leasing förslag hem att ta ställning till.

Så, efter diverse mailande fram och tillbaka med kompletterande frågor till den stackars bilförsäljaren på VW, åkte vi och skrev på avtalet i lördags. Och häromdagen fick jag mail om att min bil börjar byggas vecka 38. Därefter skall den genomgå en massa kvalitetstester innan den skeppas vidare till Sverige. Kanske dimper den ner hos min VW bilfirma under vecka 40 eller 41. Hur som, för mig gäller det att vara tålmodig och försöka ge mig till tåls. Det är ju inte så att jag sitter utan bil. Har ju min gamla 06:a Golf. Min gamla bil ja, den börjar bli lite luggsliten nu. Jag kommer lämnar den till VW när jag hämtar min nya. Några kronor skall jag väl få för den i alla fall. Räknar inte med jättesummor, men något måste den ju ge. 

Hur roligt är inte det när folk verkligen engagerar sig i mina inlägg. Jag blir verkligen glad över det. Och faktiskt, till viss del, så tar jag åt mig av dom åsikter som läggs fram. Men för den delen är det inte sagt att jag ändrar på min egna åsikt eller dom kriterier som jag satt upp. Men för guds skull, sluta inte att kommentera. Gör inlägg och tyck till.

Och så var det ju det här med leasingbil. Jag känner att jag måste klargöra lite här. För det första, det är väldigt många om och men innan det ens går från ord till handling. Värt att notera här, det kanske inte blir något alls. Den bistra sanningen är att jag har en väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt begränsad ram att hålla mig till, OM det överhuvudtaget blir aktuellt med leasingbil. För det andra, jag är mycket väl medveten om att min gamla lätt luggslitna, icke dammsugna (på ett bra tag, men är på gång) och nu mer, lite mindre rostiga (pågående rostbehandling) "skruttibangbang" bil, kanske är det alternativ som kommer gälla i första hand. Vad gäller min nuvarande bil så måste jag ändå tillstå att jag haft en oerhörd tur med denna bil. Det har inte varit mycket fel på den, än. Men jag vet ju med mig att detta lär komma. Och då kan det vara aktuellt att väga för och nackdelar, reparationskostnader mot leasingavtal. Och till sist, just nu åker jag omkring och kollar hos dom olika bilhandlarna för att bilda mig en uppfattning om leasing, för och nackdelar med detta, vad som finns i bilväg och för att det är roligt. Något annat är det inte just nu.

Igår var jag på mitt första inledande besök hos sjukgymnasten. Jag gick därifrån med en massa tankar och funderingar. Men också väldigt mycket hopp om att få den hjälp jag så väl behöver. 

Då har jag lämnat ner "skruttibangbang" bilen till vår lokala Meca verkstad för lagning av höger bakdäck. Jag ber nu en stilla bön om att det går att plugga och att jag slipper köpa två nya däck på bakaxeln.

När jag skulle ha av punkadäcket så lossnade det naturligtvis inte. I alla fall inte utan ett rejält motstånd. Jag fick sätta mig på reservhjulet och bonka på med fötterna. Hela bilen stod och gungade oroväckande mycket på den lilla mini domkraften. Till slut gav däcket med sig och jag kunde hänga på reserven. Det ser förresten riktigt löjligt ut när reservdäcket sitter på. Det är ju bra och fyller absolut   sin funktion, men vad ynkligt det ser ut.    

Det är väl egentligen inget fel på min gamla rostiga och lätt luggslitna golf. Men man kommer till en viss punkt där man känner för något nytt, fräscht och glänsande ute på parkeringen. Något som man slipper underhålla för flera tusen vart år. Måste väl erkänna att jag ändå varit ganska förskonad från stora kostsamma reparationer hittills. Men faktum kvarstår, bilen är ju tio år gammal och det börjar bli mer och mer saker som måste åtgärdas. Konstigt vore väl annars.  

Sen en tid tillbaka har jag varit inne på att leasa en bil. Jag vill inte äga en bil mer, i alla fall inte för tillfället och just nu känns det ju som ett bra alternativ med privatleasing. Men vilken bil skall jag välja? VW? KIA? Renault? Peugeot? Någon av dessa lär det ju bli. För mig är inte märket så viktigt. För mig är det viktigast att jag känner mig tillfreds med mitt val. Dom flesta nya bilar idag är bra och leasar man en bil i tre år lär nog inga större fel inträffa. 

Jag har kommit fram till så här mycket i alla fall.

1. En småbil.
2. Försäkring i månadskostnaden.
3. Klimatanläggning.
4. Larm.
5. Annan färg än den vita grundfärg alla kör med. 
6. Färddator.

Jag får värka på det. "Skruttis" får hänga med ett lite tag till så får vi se hur det ligger till framåt sensommaren, hösten. Allt har ju sin tid. Jag vill inte hasta iväg in i något utan att ha bra på fötterna. Det dom allra flesta bilförsäljare gör när det gäller privat leasing är att man måste komma till dom. Man får alltså minimalt med information på nätet. Men jag har i alla fall kommit fram till ett antal bilar att kolla upp. Så det blir väl att köra runt till dom olika och se vad man får för alternativ. 

För andra året i rad var vi på Nordens Ark, Åby säteri, Hunnebostrand. Kan varmt rekommendera en dagstur dit. Varje enskild krona som man lägger på till exempel inträde, mat eller minnessaker går direkt till skötsel av djuren. Dom flesta av djuren är i olika grad utrotningshotade.

Vi fick veta att det endast finns mellan 30-50 stycken Amurleopader kvar i världen. Den är starkt utrotningshotad och Nordens Ark kommer att delta i ett avelsprogram längre fram för att kunna rädda arten. Den jagas för sin päls och för att dess ben anses ha läkande egenskaper inom orientalisk medicin. Beklämmande!

Nordens Ark är en ideell stiftelse som arbetar med utrotningshotade. Här är några av dom djur som man kan se på Nordens Ark. Det är många fler.

Varg                               Amurtiger                       Snöleopard

I år fick jag ju se min egna speciella favorit Manvargen. 

Manvarg 

Sonett Nr 1

Tenero amore

Tänk att jag fick omfamna ditt mjuka behag;

Sen lägga mitt öra försiktigt mot ditt bröst;

Och där fick känna din stilla lugnande röst;

När du tystnat hör jag ditt hjärtas trygga slag;

Vårt ögonblick tillsammans för en enda liten dag;

Där var minut blir en alldeles egen dyrbar skatt;

En tid att njuta när jag hör ditt underbara skratt;

För oss att betrakta varandra ömsint för ett tag;

Tiden står stilla när vi håller varandras händer;

Det finns nog ingen som oss två kan störa;

Nu när du mitt hjärta ensam har;

För jag vet nu säkert att du återvänder;

När du mig åter vill beröra;

Så jag står här ensam kvar.

Martin