Efter en, av många sena kvällar, som jag suttit och pluggat på körskolan vid Odinsplatsen i Göteborg, tog jag den genaste vägen till Nils Ericssons platsen via Burgrevegatan. Det var på hösten 1983, jag hade nyss fyllt 18. Gatan var skumt upplyst, ibland kunde någon enstaka bil komma och lysa upp. Men annars var det mest halvtaskig belysning längst hela sträckan. Jag kurade ihop mig i jackan där jag ilade fram längst gatan. Kallt som fan var det. 

På Centralen kunde jag gena in till Nils Ericssons platsen. På den tiden fick man gå på bussarna ute på en perrong. Dom kom alltid tio minuter innan avfärd. När bussen kom stod jag först i kön. Ja, kö och kö, det var inte så många som skulle på just då. Den värsta ruschen av hemvändande resenärer var ju över. Som alla tonåringar satte jag mig längst bak och försökte sova lite. Några minuter innan avfärd stiger det på en något överförfriskad A lagare på bussen.

Han vinglar ostadigt ner via mittgången. Påsen han har med klirrar högt och olycksbådande. Han sätter sig därbak, bredvid mig. En stank av alkohol, cigarettrök och urin slår emot mig. Jag stirrar rakt fram och låtsas som ingenting. Dom sista resenärerna stiger på och bussen börjar åka. Jag upptäcker att jag är nästan övergivet ensam med A lagaren därbak. Alla andra sitter på betryggande avstånd. Ett tag överväger jag att flytta fram, men bestämmer mig för att stanna och försöka sova lite. 

Det klirrar till i påsen bredvid mig. Jag sneglar lite diskret åt A lagarens håll. Han sätter brännvins flaskan till läpparna och börjar dricka. Adamsäpplet far upp och ner när klunkarna åker ner i halsen på honom. Med ett ljudligt Ahh slutar han att dricka och vänder sig mot mig och utbrister, - Vad fan glor du på?!?

- Ingenting, får jag fram och vänder snabbt bort huvudet.

A lagaren lägger av värdens rap. Stanken är fruktansvärd. Jag får nästan kväljningar. Som tur är behärskar jag mig och försöker återigen sova. Plötsligt hör jag, - Dö, vad fan har du varit då?

Fan tänker jag. Nu måste jag svara sanningsenligt annars kan det bli det väl bråk. Jag vänder mig till A lagaren och säger som det är, - Jag har varit på körskolan och pluggat teori.

- Jaså, svarar A lagaren och stirrar på mig med dom blodsprängda ögonen.

- Dö, vet du hur lång bromssträcka det är på en vanlig bil, utbrister den rödmosiga.

- Det är väl en 60 - 70 meter, svarar jag.

- Är du helt jävla dum, utbrister A lagaren högt. - Det beror ju helt på underlaget. En bil kan ju ha längre bromssträcka om det är snö på vägen. Han skrattar högt och bullrigt.

- Dagens jävla ungdom kan ju inte ett skit, fortsätter han högt så alla i bussen hör. Han sätter flaskan till munnen igen och drar i sig brännvinet i djupa klunkar. - Ahh, säger han när när han slutar dricka för andra gången. Så vänder han sig återigen till mig och frågar, - Skall du ha lite sprit? 

- Nä, svarar jag snabbt och tänker på infektionsrisken. 

- Vad fan, dricker du inte sprit, utbrister den rödmosiga.

- Jag vill inte ha just nu bara, försöker jag mildra det hela.

Han stirrar på mig med dom blodsprängda. - Vad fan gör du då? - Du dricker inte sprit och vet inte hur lång bromssträcka en bil har. - Är du helt jävla dum i huvudet eller?

Jag känner att det hela börjar spåra ur och bli obehagligt. Jag svarar honom inte utan vänder bort huvudet. 

- Blev du ledsen nu, frågar den rödmosiga och flabbar högt. - Skall du ha en cigg, frågar han mig.

- Nä jag röker inte, svarar jag snabbt.  

Han ställer sig ostadigt upp i mittgången med ciggen i munnen och stirrar återigen på mig och utbrister, - Du måste ha ett jävligt tråkigt liv, säger han och trycker på stoppknappen för nästa hållplats. Ostadigt vinglar han iväg till mittdörren.

- Jävla skit, skriker han när påsen slår i en stol på vägen. Muttrande stiger han till sist av i Agnesberg. Jag ser honom vingla iväg bort i mörkret. Stanken av honom hänger kvar länge i luften. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Varje minut släcks ett ljus på vår jord  Och en själ börjar vandrar utan mål I himlen gråter en ängel utan vingar För ett barn saknar skydd någonstans    Ett svagt litet ljus börjar glöda  Och en själ hittar vägen igen I himlen får ...

Jag minns fortfarande min barndoms svala sommarmorgnar. Där rönn och hagtorn stod i blom och gräset var fullt av morgondagg. När jag satt i vår berså och njöt av dom behagliga dofterna från vårt syrenbusksnår. Där man från skogens gröna fond, k...

Åh dessa gubbar, det finns gubbar för allt, Gubbar som motar, gubbar som hotar. Gubbar som ljuger, gubbar som suger. Gubbar som specialopererar, gubbar som chockerar. Gubbar som nekar, gubbar som tvekar. Gubbar som propagerar, gubbar som agite...

Scio, video, sentio "Jag vet, jag ser, jag känner" Martin ...

På morgonen anses jag vara asocial;En sömndrucken människa helt utan tal;För mig är arla morgon ett helvetes kval;Viljan är att få kroppen sakta vaken;Men jag stirrar mest tomt och andlöst naken;Hör till dom som klassas bland morgonvraken;Jag trivs j...