Direktlänk till inlägg 13 mars 2016
Min moped
Det fanns en tid då livet kändes oändligt, sorglöst och bekymmersfritt. Dom var många i min ungdom, det medges. Men sensommaren 1980 var lite speciell. Någon månad innan min 15 årsdag fick jag lov av mina föräldrar att äntligen köpa mig en moped. Det var stort, men jag hade nog tjatat hål i deras stackars öron, då dom till slut gav med sig. Tack vare ett sommarjobb hade jag lyckats sparat ihop till två tredjedelar själv och mina föräldrar betalade den resterande summan. Så var det ju sagt. Till saken hör att detta var långt innan allmänheten hade tillgång till internet. Det enda mediet, förutom tv, var ju dagstidningarna. Så jag hade letat upp en Puch Dakota, 1978 års modell i GP, inte långt ifrån där jag bodde. Mina föräldrar och jag begav oss dit och jag föll som en fura direkt för denna underbart blänkande tingest. Köpet gjordes upp i en fart, 3200 kostade den, en stor summa på den tiden. Jag fick, med herrens och damens, tukt och förmaning, köra den 5 kilometer långa sträckan hem. Jag körde hellre än bra kan sägas. Redan i första kurvan ner för en backe höll jag på att vingla ner i ett diket, med den för mig, allt för tunga mopeden. Vid tiden var jag kraftig som en örontops.
Jag lärde mig snabbt att behärska min älskade moped. Det var min ögonsten och jag ägnade nästan varje ledig tid till att plocka ner, göra rent, olja in och montera ihop dom mekaniska delarna hemma i garaget. Det tillkom även en del trim på vägen, skall väl villigt erkännas.
En dag, i högstadiet, hade jag med mig min älskade moped. Dumt egentligen då jag hade 5 minuters väg till skolan. Jag står vid mitt skåp, när jag plötsligt får höra i högtalaren att jag skall infinna mig hos elevassistenten med en jäkla fart. - Vad har jag gjort nu, tänkte jag. Det var ju inte första gången jag skulle infinna mig där eller på rektorsexpeditionen. Med tunga steg begav jag mig till henne. Jag kom inte ihåg exakt vad som sas i början, eller rättare sagt råskälldes, det enda jag såg just då var att min moped åkte fram och tillbaka utanför fönstret, med två av mina vänner på. Hur dom ens visste att det var min moped, var en gåta. Någon hade väl sagt det kan jag tro. Det hela var egentligen oerhört komiskt, inte för att jag såg det då, men här far dom omkring på min moped, mig ovetandes, som skållade råtta utanför och jag får mig en rejäl utskällning. Man kan höra in hur dom vrålskrattar när dom far förbi utanför. Vår elevassistent pekar förmanande ut genom fönstret och skriker om hur farligt det är att köra moped utan hjälm samtidigt som man skjutsar någon, i samma ögonblick gör dessa två stollar en rejäl och praktfull vurpa utanför. Mina vänner och min moped klarar sig utan värre skador, vilket nog var tur för mig och även för dom.
Varje minut släcks ett ljus på vår jord Och en själ börjar vandrar utan mål I himlen gråter en ängel utan vingar För ett barn saknar skydd någonstans Ett svagt litet ljus börjar glöda Och en själ hittar vägen igen I himlen får ...
Jag minns fortfarande min barndoms svala sommarmorgnar. Där rönn och hagtorn stod i blom och gräset var fullt av morgondagg. När jag satt i vår berså och njöt av dom behagliga dofterna från vårt syrenbusksnår. Där man från skogens gröna fond, k...
Åh dessa gubbar, det finns gubbar för allt, Gubbar som motar, gubbar som hotar. Gubbar som ljuger, gubbar som suger. Gubbar som specialopererar, gubbar som chockerar. Gubbar som nekar, gubbar som tvekar. Gubbar som propagerar, gubbar som agite...
Scio, video, sentio "Jag vet, jag ser, jag känner" Martin ...
På morgonen anses jag vara asocial;En sömndrucken människa helt utan tal;För mig är arla morgon ett helvetes kval;Viljan är att få kroppen sakta vaken;Men jag stirrar mest tomt och andlöst naken;Hör till dom som klassas bland morgonvraken;Jag trivs j...