Tänk, ibland kan bara några få positiva meningar förändra så mycket. Meningar som gör att man höjer huvudet och sträcker på ryggen och känner stolthet över det man gjort. Meningar som ger en känsla av tillfredsställelse och glädje inombords.

...............

  Hur svårt det än är och har varit känslomässigt under en lite längre period, så har jag någonstans på vägen och fram till idag, börjat inse att jag är på väg att starta upp ett nytt kapitel i mitt liv. Det här är nog en långsam och till viss del självläkande process som jag först måste gå igenom för att fullt ut kunna gå vidare i mitt liv. Vissa delar har jag faktiskt börjat finna mig i, andra har jag ännu svårt att acceptera. Vissa delar får jag helt enkelt leva med, andra kommer jag Alltid att bära inom mig som ljusa minnen. Ingen kan någonsin ta det ifrån mig. Livet går ju trots allt vidare och någonstans på vägen måste man nog ta ett avstamp och börja våga att se framåt. 

Apropå avstamp och att se framåt, det är nog dags att snurra på sig gåskorna och ta en promenad i det fina vädret. Ett sätt att förena nytta med nöje. Nöjet att komma ut i det fina vädret och få luft. Nyttan att kunna få i ordning på tankarna och komma till beslut. 

Det är verkligen inte bra, för fjärde månaden i sträck går jag ner i vikt. Jag har tappat 8 kilo på 4 eller 5 månader. Jag har gått från 82 kilo till 74 kilo. När jag vägde mig idag stannade vågen på 74 kilo.

Det känns som jag känslomässigt går ett steg framåt och fjorton kilometer bakåt för tillfället. Jag försöker att lägga tid på sånt som kan skingrar mina tankar, som flytten till exempel, jobbet, promenader, skriva här i min blogg, läsa och så vidare. Det hjälper, ett tag. Är inne i en jobbig period för tillfället. Försöker att tänka positivt, men ibland är det inte så lätt. Jag vill inte påstå att jag är tungsint till min natur, utan är nog (även om jag aldrig har erkänt det rakt ut) väldigt känslig när det gäller vissa saker. Vi är ju alla olika och har därför också olika sätt att hantera dom situationer vi ställs inför i livet. Vissa skakar bara av sig och går vidare, andra kommer säkert in i någon sorts Bergman melankoli och blir stående. Jag är ingen av dessa, även om jag ibland önskar att jag var mer som den förstnämnda. Nej, för mig lutar det kanske mer åt en känslokaraktär i mitten. Bra? Dåligt? Är egentligen någon bättre eller sämre? Personligen tror jag att det måste finnas alla känslosorter här i världen så att vi kan komplettera varandra.

Livet går trots allt vidare, Som jag skrev igår eller om det var i förrgår. Det finns så mycket här i livet att glädja sig åt. Det kanske inte är dom stora sakerna eller ens dom enorma rikedomarna, men dock sånt som är värt att leva för. Att se sitt eller sina barn växa upp och må bra, att våren äntligen är här, att sommaren står för dörren, att höra fåglarna kvittra ute, att man har hälsan i behåll. Det finns massor av små vardagliga ting som man kan glädja sig åt. Öppna bara ögonen och se. Låter väl lite som jag kastar sten i glashus efter det jag tidigare skrev i detta inlägg, men jag försöker faktiskt se dom små positiva sakerna i livet, även om det ibland känns tungt.    

Jag kan skratta utan att känna glädje;

le utan att mena något;

Jag hade förr ögon som var livliga;

idag är dom bara tomma;

Jag hade förr glädje att dela;

idag har jag bara smärta;

Jag hade förr kärlek att förmedla;

idag har jag bara sorg;

Jag kan skratta utan att känna glädje;

le utan att mena något.

Martin

  Jag har alltid föredragit tvåsamhet och kommer med all sannolikhet alltid att göra det, men just nu söker jag enbart ensamhet. Gör det nog omedvetet, för att finna mig själv och min inre trygghet. Ändå finns det vissa dagar då jag känner mig fruktansvärt villrådig, ledsen och väldigt nere, för att jag är just ensam, dom dagarna gör det extra jävla ont i själ och hjärta. Det är dagar jag vill vara ännu mer för mig själv, om det är möjligt.

Men jag kan lugna er med att jag naturligtvis inte vill ha det så här resten av mitt liv, det är just nu det känns rätt, skönt och lugnt. Jag vet inte hur länge det kommer vara så här, kanske en månad, kanske ett halvår, kanske ett år, kanske fem år eller för alltid, vad vet jag. Jag kan bara säga, jag vet inte just nu. Allt har sin tid. Det finns så mycket annat att se fram emot, att glädjas åt, att må gott av och att njuta av här i livet. Så man skall vara rädd om det man har, även om det kan tyckas vara banalt.

Tänkte ni skulle spräcka mitt besöks rekord denna månad. Förra månaden låg den totalt på 160 unika besökare, nu i mitten av maj är jag uppe i 73 unika besökare. Halva månaden kvar, det kan bli snävt att slå det rekordet, men inte helt omöjligt. Med unika besökare menas att varje besökare räknas en gång, oavsett hur många gånger samma IP adress läser inlägget efter det. Sidvisningarna, det vill säga hur många gånger sidan varit uppe, låg förra månaden på 699. Nu i mitten av maj ligger den på 543. Kan kanske slå det rekordet med er hjälp kära läsare.