Satt här och skrev världens mest känslomässiga inlägg på min blogg. Det var ett sådant inlägg som verkligen kändes inombords. Det var faktiskt ett jag för en gång skull var nöjd med det jag skrivit. Stolt skulle jag bara spara och publicera det då blev jag utloggad. Allt jag skrivit försvann. Satt där och stirrade på den jäkla inloggningssidan under säkert en minut, kunde inte tro att det var sant. Skriver inte om det. Kommer aldrig få det lika bra. Kanske var det inte meningen att det skulle publiceras, det kanske gjort mer skada än nytta. Inte för andra kanske, men väl mig.

"Det kräver mod att skriva om känslor eftersom det lätt uppfattas som sentimentalitet"  

Inge Eriksen

Var uppe med tuppen idag, igen. Det är jag nästan alltid numera. Det är inte många gånger som jag haft riktiga sovmorgnar. Dom är i alla fall väldigt lätträknade. Jag vaknar nästan alltid innan klockan ringer på vardagarna när jag skall upp och jobba. Likadant är det på helgdagar, med den skillnaden då att jag inte ställt alarmet på klockan. Jag vaknar ändå vid samma tid. Ibland när jag har tur kan jag slumra till någon timme. I morse hade jag inte sån tur. Fick ont i kroppen efter ett tag så det var bara att gå upp. Efter det att jag käkat frukost och gjort mig i ordning tog jag mig en power walk, eller ja, för mig är det en power walk.

Slog faktiskt mitt personliga rekord på sträckan 3,5 kilometer. I genomsnitt gick jag varje kilometer på 8 minuter och 50 sekunder. Riktigt bra faktiskt. Nu får jag försöka ligga på den tiden ett tag. Sen får vi se om jag kan putsa den något mer. Senare får jag se om jag kan hålla den tiden över en längre distans. Men det får bli en senare fråga. Skall ju som bekant flytta snart och då får jag finna andra vägar och distanser att gå. Är i alla fall stolt över mig själv, har haft svårt att komma under 9 minuter innan. 

Jag har tänkt väldigt mycket på varför jag söker ensamheten så mycket just nu. Innerst inne så vet jag ju, men det är ju inte så här jag vill ha det egentligen. Vill ju som alla andra, ha massor av vänner och bekanta omkring mig. Men just nu känns ensamheten som en vän och det är det som gör mig så rädd. Jag vill inte för allt i världen bli en ensam, bortglömd, bitter surgubbe som ingen vill veta av. 

Det finns ett ordspråk som lyder;

"Att vara ensam är att möta sig själv, att fly ensamheten är att fly från sig själv"

Men jag föredrar nog ordspråket som lyder;

"Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka, men ett dåligt ställe att stanna på"

Livet är i alla fall föränderligt och man vet inte vad som står i beredskap runt hörnet. Jag vill se livet från den positiva sidan. Det är inte lätt alla gånger, men det finns så mycket som man kan glädja sig åt. För mig är det att våren är här och med den kommer ljuset och värmen. Sen skall jag ju, som säkert alla vet vid det här laget, flytta till en splirrans ny lägenhet i samhället där jag en gång växte upp.