Igår var jag och Sonja och köpte det sista inför julen i vår lokala Coop butik. Vi kände att det var bättre att åka och göra dom sista kompletterings inköpen den 22:e istället för den 23:e.

Jag kom en stund innan Sonja och började inköpen lite tidigare. Vi kan väl säga så här, för att vara snäll. Det underlättar om man tänker på att man inte är själv i butiken och inte far fram som en bulldozer. Jag stod, med min gröna korg som man kan dra efter sig, och kollade bland bröden. Där brukar vara fullständig kaos, trångt, hyllor i vägen, bagare som far fram och tillbaka och mycket folk i rörelse då det är alldeles vid ingången till butiken. Här bör man ju kunna tänka längre än till sig själv. Jag stod där, lite vid sidan av för att inte vara i vägen och tittar på bröd, då jag plötsligt får en rejäl stöt i ryggen, inte så att jag på något sätt faller eller tappa balansen, det är väl mer så att jag blir irriterad. Jag vänder mig hastigt om och får se en gubbe 65-70 års åldern som har siktet inställt på något som för honom tydligen är panik. - Se dig för, ropar jag. Gubben, som tydligt hör mig, ignorerar mig fullständigt och försvinner snabbt bakom grönsakshyllorna och bort mot charken.

Folk glömmer tydligen av att dom inte är ensamma och ställer sig helt nonchalant, mitt i en "farled", och samspråkar med någon bekant dom råkar stöta på inne i affären. Det är ju trevligt, men inte i en affär dagarna innan jul. Att sen någon skall förbi är totalt likgiltigt för dom. Surt tittar dom på än när man skall förbi och råkar flytta på deras vagn eller värre, ber dom någorlunda snällt att flytta på sig.

Vid kryddorna, stod en äldre herre som botaniserade bland utbudet. Stod och stod är väl fel uttryck, han betedde sig mer som en stor mänsklig vindrutetorkare. - Hmm, mumlade mannen samtidigt som han pekade med fingret, för att på så sätt sikta in sig på den länge saknade kryddan. Han scannade av hela sortimentet framåtvikt, gående fram och åter, med inköpslappen mitt för synen, glasögonen på nästippen och fingret stelt riktat framåt, mitt i gången, - hmm, hmm. Ingen annan kom förbi, ingen annan existerade. 

Med detta sagt, vill jag nu önska er alla en underbart trevlig och god jul. Var rädda om er och varandra. 

Jag har skrivit på olika bloggar i säkert tio, tolv år nu. Har skrivit om såväl vardagliga ting som lite mer allvarliga. Är inne på min tredje blogg. Dom andra två finns tyvärr inte kvar längre. Där fanns det säkert 600 till 700 inlägg sammanlagt. Dom senaste åren har jag varit i centrum för skrivandet, vilket i sig varit naturligt, då det är jag som skrivit inläggen. Men faktum är att desto längre tiden förflutit, ju mindre har jag känt för att skriva om mig själv. 

I början, för tio, tolv år sedan kunde jag skriva fyra, fem inlägg i veckan. Ja, det gick till och med så långt, att jag ett tag slog vad med mig själv och alla som läste mina inlägg, att jag skulle skriva 100 inlägg i rad, vilket jag också gjorde. Dock blev dom sista tio, tjugo inläggen bara ett par meningar långa. Kom inte ihåg om det var något större värde i inläggen. Men troligtvis inte. Nu för tiden kan det i bästa fall bli ett par inlägg i månaden. Tror det beror på att det börjar bli lite tjatigt att försöka skriva om mig själv. Sen undrar jag om det ens finns något intresse för det. Tror inte det. Nog mest jag själv som vill pådyvla alla mina inlägg.

Visst har jag varit med om en del i mitt liv, men inget spektakulärt eller ens direkt sensationellt. Jag kan inte heller säga att jag glidit fram genom livet problemfritt, jag har fått kämpa för min plats i tillvaron och med mig själv. Vägen har inte alltid varit rak eller ens problemfri. Tvärtom, jag har kört ner i diket många gånger. Så visst, jag har gråtit, jag har gått ner i svarta mörka hål, jag har våndats och jag har mått skit i alla upptänkliga former. Men faktum är att jag även har skrattat, jag upplevt ljusa stunder av ren glädje och jag har mått underbart bra på alla möjliga sätt och vis, jag har till och med begåvats med livets underbaraste gåva, min dotter. Så, i slutändan har det ju jämnat ut sig. Jag är helt övertygad om att livet, när man en dag summerar det vid pärleporten, har gett lika mycket av varje i form av glädje och sorg. Det vill säga, i form av motsatsförhållandena Yin och Yang.

Och varför i himlens namn skriver jag om detta nu, undrar säkert ni och kliar er i huvudet. Jag var ju från början inne på mitt bloggande? Jo, för att bloggen handlar om mig och om min vardag, mina minnen och det som jag upplevt i mitt liv. Det jag vill ha sagt är att jag nu börjar få ont om uppslag för mina inlägg. I alla fall i den form som jag skriver det i nu. Och vad betyder nu det då? Jo, under alla dessa åren har jag varit oerhört noga med att inte ge ut för mycket av mig själv, mina nära och kära, mitt jobb, min politiska hemvist, min religiösa livsåskådning med mera. Detta har gjort att jag begränsat mig i mitt skrivande och i mina inlägg. Men med facit i hand är jag glad att jag har begränsat mig själv. För ingen kan komma i efterhand och påstå eller säga att jag hängt ut någon eller något. 

Visst har jag fått ta massor av kritik och skit för att jag har skrivit på min blogg. Folk kan inte förstå hur jag kan sitta och skriva och sen lägga ut det till allmän beskådning. Folk kan inte ens förstå det jag skriver ibland. - Hur kan du skriva om dig själv på det jävla sättet? - Fy fan vad pinsamt? - Vad fan menar du med det? - Är du bög? - Är du kommunist? - Är du rasist? - Vem fan bryr sig om din jävla vikt, din idiot! med mera. Ett lite axplock. Fast ibland har det ju varit lite ros också, - Gud vad vackert skrivit eller - Du skriver fantastiskt bra. Yin och Yang!

Jag har tyvärr läst bloggar, där personerna som skriver inläggen, mer eller mindre vridit ut och in på sig själva och skriver dom mest häpnadsväckande och personliga sakerna om sig själva och andra. Det kan faktiskt bli riktigt illa i en förlängning. Inte alltid, men ibland kan det slå tillbaka, då är det inte så bra att vara så utlämnande om sig själv eller andra. Det kan faktiskt utnyttjas av andra. Sen kan jag förstå om man vill skriva av sig, få det ur systemet och på så sätt gå vidare. Men för tusan, tänk er för vad ni skriver.   

Livserfarenhet

Lev alltid ödmjukt i nuet

men lär av historien

hur du skall uppföra dig i framtiden

Martin

Life experience

Always live humbly in the present
but learn from history
how to behave in the future

Martin

I grunden är jag en oerhört vänlig, varm och generös människa som jobbar för mitt uppehälle och sköter min ekonomi. Jag tror gott om andra. I alla fall vill jag att andra skall uppfatta mig som sådan, sen om jag lyckas med det hela vägen ut är kanske för mycket att säga. Jag gör i alla fall vad jag kan för att uppfylla min egna självbild som vänlig, varm och generös. 

Men så ibland händer det, min självbild får sig en rejäl törn, som nu i veckan då mitt kontokortsnummer på något sätt blev allmän egendom på den Amerikanska kontinenten och säkert på någon av dom andra kontinenterna också. Då kände jag mig helt plötsligt inte så vänlig, varm och generös längre. Kände mig förnedrad. Jag till och med förbannade dessa människor, önskade dom till varmare platser i underjorden för att pinas i kokande svavel och lava i all evighet av den hornklädda med anhang. Plötsligt var jag arg, besviken och ledsen inombords. Har jag verkligen gått runt i 52 år på denna jord och varit så fruktansvärt naiv? Jag vill att svaret är nej på den frågan. Men till och med jag tvivlar ibland då allt ställs på sin spets. Tyvärr är sanningen den att det alltid kommer finnas samvetslösa människor, som inte drar sig det minsta, för att utnyttja andra människors svagheter, vänlighet, generositet eller egendom till egen vinning. 

Jag får försöka komma över detta och gå vidare. Med tiden gör jag väl det och tror kanske inte jag kommer att ändra på min grundinställning nämnvärt, den kommer nog vara den samma, det är nog mer så att jag kommer vara mer vaksam och tänka mig för, både en, två och tre gånger i fortsättningen. Nu vet jag att det förmodligen inte går att skydda sig mot allt och säkert inte helt mot denna typ av bedrägeri. Men jag skall sannerligen göra vad jag kan för att försvåra för dessa lägre stående kryp och vidriga parasiter. Kommer skaffa mig ett ID skydd som bevakar mina intressen.

Finally, in English;
To you who use other people's credit cards, credit card numbers, accounts, social security numbers and money without permission, I just want to say this, go to hell with you, your disgusting parasites. May you burn in sulfur and lava in the devil place forever and ever.

Då har jag också blivit utsatt för ett kontokortsbedrägeri. Det är så overkligt när det händer, för att inte säga traumatiskt, det är ju bara något som man brukar läsa om eller höra andra råka ut för. Kunde verkligen inte tänka mig att jag skulle drabbas. I min naivitet har jag tänkt ungefär så här, - Vad är oddsen för att just jag skall bli drabbad? Jo du Martin, den var stor, fruktansvärt stor med facit i hand och verkligheten kom just ikapp mig. Bedrägeriet var på flera mindre poster, den totala summan på posterna hamnade på cirka 75000 kronor. Bedrägerierna utfördes främst i Colombia, USA och Kanada under en och samma dag, vad jag kan se nu i efterhand. 

Det var min bank som slog larm om att det var något i görningen som inte stämde. Jag uppmanades att omedelbart kontakta dom. Bedrägeriet hände nu i onsdags och min bank tog kontakt med mig under fredagen. Då hade dom redan stoppat alla utbetalningar från mitt konto. En eloge där till min bank. Det som var mest skrämmande var att jag inte hade en aning om vad som hade skett. När det gick upp för mig blev jag helt iskall. Det hade nämligen gått nästan en vecka sen jag sist använde mitt kontokort i samband med att jag handlade mat. 

I kontakten, via telefon, med banken, spärrades mitt kort direkt och jag fick frågan om jag märkt några konstiga aktiviteter på mitt konto. Fick motvilligt erkänna att jag inte ens visste att det skett. Jag hade inte kollat mitt konto under veckan. Efter att jag avslutat kontakten med min bank loggade jag in på mitt konto. Och mycket riktigt, där stod det klart och tydligt en massa dragningar som gjorts med diverse smått och gott.

Nu kommer jag att ändra lite på mina vanor och skaffa mig ett annat konto, med ett kopplat kreditkort, där jag för över dom pengarna som jag behöver för tillfället, vid till exempel ett inköp eller liknande. Det gör mig mindre sårbar och smällen blir inte så stor, då det kommer röra sig om mindre summor pengar, som kommer finnas på just det kontot.

Nu vill jag uppmana alla som läser detta att se över sina vanor vad gäller konto, kontokort och liknande. Var försiktiga hur ni behandlar koder och liknande. Dölj när ni slår in koderna, knappa inte in koden om någon står i din närhet, ryck i panelen på uttagsautomaten för att se om den är lös, gör inga uttag om ni misstänker att det är något skumt, köp ingen med kontokortsnumret via nätet eller via någon app. Om möjligt, skaffa dig ett skydd mot bedrägerier, spärra ditt personnummer och skydda ditt namn.

Och till sist, om jag ändå hade fått tag på er som gjorde mig detta! Hoppas vid gud och all poetisk rättvisa att ni själv blir drabbade av det ni gör mot andra, det vill säga, får era konton länsade eller att någon köper något, jävligt dyrt i ert namn och belastar er för detta! Det är ni sannerligen värda, era kryp. Ni är inget annat än vidriga skurkar och usla bedragare. Hur kan ni ens sova gott om nätterna? Har ni inga skamkänslor?

Jag vill nu slå ett slag för att vi män, över 40, själv är jag 52, skall få en obligatorisk kallelse till en prostataundersökning, låt säga, vartannat år. Idag, ligger det helt och hållet på oss män att be om detta. För mig är det ofattbart. Det borde ju gagna samhället och även dom individer som blir drabbade av denna lömska sjukdom. 

Så här står det på Cancerfondens hemsida,

"Om prostatacancer

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform. 10 440 män fick diagnosen 2015. Sjukdomen drabbar framför allt äldre män – cirka hälften är över 70 år och ett fåtal är under 40 vid diagnos.

Under de senaste årtiondena har antalet diagnostiserade fall kraftigt ökat. Drygt 10 000 diagnoser ställdes år 2015. En tredjedel av all cancer hos män är prostatacancer."

Det tråkiga och till viss del även sorgliga i sammanhanget är, att det inte finns någon utbredd vilja eller ens vinning att kalla män till en obligatorisk prostata undersökning. En stor undersökning som gjordes i Europa på 1000 män under 11 år förhindrade bara ett dödsfall samtidigt som 37 fler män fick diagnosen prostatacancer. En liknande Svensk undersökning förhindrade 4 dödsfall och 51 extra cancerdiagnoser fastställdes. 

För mig är varje individ som man kan rädda ett steg i rätt riktning och kostnaden för ett enkelt blodprov borde ju rimligtvis vara mindre än lidandet för den drabbade individen. 

Följande står att läsa om PSA test på Cancerfonden,

"De vetenskapliga undersökningarna har ännu inte lett till resultat som visar om vinsterna med allmän PSA-testing av vissa åldersgrupper är större än de negativa effekterna. För en enskild man kan däremot antingen fördelarna eller nackdelarna överväga.

Innan man låter göra ett PSA-test är det klokt att göra klart för sig varför man vill göra det och hur man skulle påverkas om provresultatet inte blir den friskförklaring man önskar sig. Faktorer som kan ha betydelse är bland annat ålder, hälsa, personlighet, social situation och ärftlig belastning. Man bör diskutera med sin läkare hur dessa faktorer samverkar för egen del.

Om man är mycket mån om sin livskvalitet här och nu, och tycker att sexlivet är en viktig del av livet, kan det tala mot PSA-testning. Om man har upplevt vänner och familjemedlemmar som avlidit av prostatacancer och själv vill ta varje chans att slippa drabbas, kan det tala för testning."

I morgon, den första oktober är det två månader sedan jag slutade med mina 5:2 och 6:1 dieter. Glädjande nog för mig, så håller jag min målvikt på 75 kilo ännu. Jag har släppt lite på den strikta kaloriräkningen, det vill säga, från 2200 kalorier till den mer normala kalorimängden på 2600 kalorier om dagen. Det är väl mest formalia för min del, då jag ytterst sällan kommer upp till dom kalorimängderna under en dag ändå. 

Rent mentalt mår jag mycket bättre idag, än vad jag gjorde när jag vägde dom 86 kilona runt årsskiftet 2017. Så för mig har det varit en ren vinst att gå ner dom 11 kilona. Nu handlar det mest om att hålla koll så att det inte drar iväg uppåt igen. Väger mig cirka en gång i veckan, bara för att hålla koll, mer än så är det inte.    

Visst skulle jag kunna ge min blogg en politisk prägel, men jag har ingen lust att reta upp, just nu, lite mindre än hälften av alla människor i detta land. För visst är det fantastiskt, vi har rätt att rösta på vad vi vill och även rätt att framföra detta offentligt i kommun, landsting och riksdag om vi väljer att göra politisk karriär. Själv var jag inne på detta ett tag, ja faktiskt fram till provvalet nu i september, för göra min röst hörd i min hemkommun. Det blir inte så nu, jag väljer att hoppar av på grund av att det inte är värt det. I alla fall inte just nu. Det finns så mycket underliggande hat mot detta. Att exponera sig offentligt mot andras åsikter kräver ett visst mod. Inte för att jag är feg, tvärtom, då hade jag inte ens övervägt detta. Skälet är att man blir offentlig och oerhört sårbar därav och det är något som jag inte vill ställa upp i just nu. I alla fall inte denna mandatperiod.  

För er som undrar, ja jag är medlem i ett politiskt parti. Det måste man för att kunna ställa upp i provval inom kommun, landsting och riksdag. Och nej, det är inte SD.

Det sägs ju att vi har yttrandefrihet och att vi kan, inom lagens råmärke då, tycka och tänka vad vi vill. Säg så här, det är rent jäkla nonsens. Yttrar vi våra åsikter offentligt här i Sverige så trycks det ner i halsen på dig med en gång. Vi kan till och med tystas eller frysas ut. Vi Svenskar skall inte tala högt om politik, religion eller någonting, för då J-R får vi följande slängt i ansiktet, - Är du bättre än någon annan? Eller, - Så du menar att du kan mer än mig? Eller, - Tror du att du är något nu då? Eller gud i himlen, har man en annan politisk åsikt än någon annan, då skall detta nagelfaras i absurdum i ett försök att överbevisa motparten. Det här gäller inte bara politik, det gäller allt. Snacka om Jantelag.

Och för er som inte vet vad Jantelagen är, kommer följande förklaring. Den lever i högsta grad, även nu 2017. Jag gråter inombords för att vi inte kommit längre.

Jantelagen sägs ofta stå för den svenska mentaliteten. Det är ingen lag i juridisk mening, utan en oskriven ”lag” som står för ett sätt att tänka. Man skulle kunna sammanfatta lagen i en mening: ”Du ska inte tro att du är något”.

Jantelagen är alltså ett negativt sätt att beskriva attityder gällande individualitet och framgång. Man får inte sticka ut och tro att man man är bättre än andra, det bästa är att vara en i mängden. Aksel Sandemoses Jantelag från boken om det lilla danska samhället, kan sammanställas i tio punkter:

Jantelagen på svenska

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Till dessa tio punkter lade han till ett elfte bud som brukar kallas ” Jantelagen strafflag”. Det är ett förtäckt hot i form av ”Tror du inte att jag vet något om dig?”.