Direktlänk till inlägg 9 december 2017
Jag har skrivit på olika bloggar i säkert tio, tolv år nu. Har skrivit om såväl vardagliga ting som lite mer allvarliga. Är inne på min tredje blogg. Dom andra två finns tyvärr inte kvar längre. Där fanns det säkert 600 till 700 inlägg sammanlagt. Dom senaste åren har jag varit i centrum för skrivandet, vilket i sig varit naturligt, då det är jag som skrivit inläggen. Men faktum är att desto längre tiden förflutit, ju mindre har jag känt för att skriva om mig själv.
I början, för tio, tolv år sedan kunde jag skriva fyra, fem inlägg i veckan. Ja, det gick till och med så långt, att jag ett tag slog vad med mig själv och alla som läste mina inlägg, att jag skulle skriva 100 inlägg i rad, vilket jag också gjorde. Dock blev dom sista tio, tjugo inläggen bara ett par meningar långa. Kom inte ihåg om det var något större värde i inläggen. Men troligtvis inte. Nu för tiden kan det i bästa fall bli ett par inlägg i månaden. Tror det beror på att det börjar bli lite tjatigt att försöka skriva om mig själv. Sen undrar jag om det ens finns något intresse för det. Tror inte det. Nog mest jag själv som vill pådyvla alla mina inlägg.
Visst har jag varit med om en del i mitt liv, men inget spektakulärt eller ens direkt sensationellt. Jag kan inte heller säga att jag glidit fram genom livet problemfritt, jag har fått kämpa för min plats i tillvaron och med mig själv. Vägen har inte alltid varit rak eller ens problemfri. Tvärtom, jag har kört ner i diket många gånger. Så visst, jag har gråtit, jag har gått ner i svarta mörka hål, jag har våndats och jag har mått skit i alla upptänkliga former. Men faktum är att jag även har skrattat, jag upplevt ljusa stunder av ren glädje och jag har mått underbart bra på alla möjliga sätt och vis, jag har till och med begåvats med livets underbaraste gåva, min dotter. Så, i slutändan har det ju jämnat ut sig. Jag är helt övertygad om att livet, när man en dag summerar det vid pärleporten, har gett lika mycket av varje i form av glädje och sorg. Det vill säga, i form av motsatsförhållandena Yin och Yang.
Och varför i himlens namn skriver jag om detta nu, undrar säkert ni och kliar er i huvudet. Jag var ju från början inne på mitt bloggande? Jo, för att bloggen handlar om mig och om min vardag, mina minnen och det som jag upplevt i mitt liv. Det jag vill ha sagt är att jag nu börjar få ont om uppslag för mina inlägg. I alla fall i den form som jag skriver det i nu. Och vad betyder nu det då? Jo, under alla dessa åren har jag varit oerhört noga med att inte ge ut för mycket av mig själv, mina nära och kära, mitt jobb, min politiska hemvist, min religiösa livsåskådning med mera. Detta har gjort att jag begränsat mig i mitt skrivande och i mina inlägg. Men med facit i hand är jag glad att jag har begränsat mig själv. För ingen kan komma i efterhand och påstå eller säga att jag hängt ut någon eller något.
Visst har jag fått ta massor av kritik och skit för att jag har skrivit på min blogg. Folk kan inte förstå hur jag kan sitta och skriva och sen lägga ut det till allmän beskådning. Folk kan inte ens förstå det jag skriver ibland. - Hur kan du skriva om dig själv på det jävla sättet? - Fy fan vad pinsamt? - Vad fan menar du med det? - Är du bög? - Är du kommunist? - Är du rasist? - Vem fan bryr sig om din jävla vikt, din idiot! med mera. Ett lite axplock. Fast ibland har det ju varit lite ros också, - Gud vad vackert skrivit eller - Du skriver fantastiskt bra. Yin och Yang!
Jag har tyvärr läst bloggar, där personerna som skriver inläggen, mer eller mindre vridit ut och in på sig själva och skriver dom mest häpnadsväckande och personliga sakerna om sig själva och andra. Det kan faktiskt bli riktigt illa i en förlängning. Inte alltid, men ibland kan det slå tillbaka, då är det inte så bra att vara så utlämnande om sig själv eller andra. Det kan faktiskt utnyttjas av andra. Sen kan jag förstå om man vill skriva av sig, få det ur systemet och på så sätt gå vidare. Men för tusan, tänk er för vad ni skriver.
Varje minut släcks ett ljus på vår jord Och en själ börjar vandrar utan mål I himlen gråter en ängel utan vingar För ett barn saknar skydd någonstans Ett svagt litet ljus börjar glöda Och en själ hittar vägen igen I himlen får ...
Jag minns fortfarande min barndoms svala sommarmorgnar. Där rönn och hagtorn stod i blom och gräset var fullt av morgondagg. När jag satt i vår berså och njöt av dom behagliga dofterna från vårt syrenbusksnår. Där man från skogens gröna fond, k...
Åh dessa gubbar, det finns gubbar för allt, Gubbar som motar, gubbar som hotar. Gubbar som ljuger, gubbar som suger. Gubbar som specialopererar, gubbar som chockerar. Gubbar som nekar, gubbar som tvekar. Gubbar som propagerar, gubbar som agite...
Scio, video, sentio "Jag vet, jag ser, jag känner" Martin ...
På morgonen anses jag vara asocial;En sömndrucken människa helt utan tal;För mig är arla morgon ett helvetes kval;Viljan är att få kroppen sakta vaken;Men jag stirrar mest tomt och andlöst naken;Hör till dom som klassas bland morgonvraken;Jag trivs j...