Direktlänk till inlägg 27 oktober 2014
MR, Magnet Resonanstomografi, var en klastrofobisk undersökning av rang. Jag brukar inte ha ont av eller i trånga utrymmen, men detta var verkligen något utöver det vanliga och jag fick verkligen samla all min inneboende självkontroll för att hålla mig lugn. Innan jag lade mig till rätta på britsen fick jag ett par öronproppar för oljudet, som killen sa. Fick dessutom ett par hörlurar som sände radio P4 Göteborg svagt, svagt. Undersökningen skulle ta en kvart sa killen. Vidare sa han att det var viktigt att jag låg still. När jag väl placerat mig på britsen med öronproppar, hörlurar och panikknappen väl förankrad i höger hand, for jag långsamt in i tomografi apparaten. Väl på plats var det enda jag såg en gul vägg framför ögonen. Det fanns inget konkret att fästa blicken på, bara en gul vägg. Kunde inte bedöma avståndet, men det kändes som det var nära, väldigt nära. Jag blundade i stället och började koncentrera mig på andningen. En svag bris med sval luft kom in till mig där jag låg, det hjälpte mig med andningen. Började räkna minutrarna och fick hjälp av nyheterna och sporten på radion. När dom var slut, visste jag att 10 minuter hade förflutit. Till slut hörde jag ett svagt "Nu är det klart" i lurarna och efter några sekunder var jag äntligen ute.
När jag kom till mitt bås med mina kläder, stod det en kille i landstingets fina särk, likadan som jag själv hade på mig, och frågade mig om allt gått bra. - Jodå, sa jag och fortsatte, - Det gick bra. Killen tittade på mig med stirrig blick. - Jag klarar inte av trånga utrymmen, sa han och gick nervöst runt omkring. - Du fixar det, försökte jag uppmuntrande. - Nä, sa killen och fortsatte, - Jag kommer få lugnande innan jag åker in i den. Blicken stirrande åt alla håll. Han försvann in i tomografirummet med en kompis. Herregud, tänkte jag medans jag tog på mig. Det finns faktiskt sådana som har det svårt med sånt här och jag förstår dom.
Varje minut släcks ett ljus på vår jord Och en själ börjar vandrar utan mål I himlen gråter en ängel utan vingar För ett barn saknar skydd någonstans Ett svagt litet ljus börjar glöda Och en själ hittar vägen igen I himlen får ...
Jag minns fortfarande min barndoms svala sommarmorgnar. Där rönn och hagtorn stod i blom och gräset var fullt av morgondagg. När jag satt i vår berså och njöt av dom behagliga dofterna från vårt syrenbusksnår. Där man från skogens gröna fond, k...
Åh dessa gubbar, det finns gubbar för allt, Gubbar som motar, gubbar som hotar. Gubbar som ljuger, gubbar som suger. Gubbar som specialopererar, gubbar som chockerar. Gubbar som nekar, gubbar som tvekar. Gubbar som propagerar, gubbar som agite...
Scio, video, sentio "Jag vet, jag ser, jag känner" Martin ...
På morgonen anses jag vara asocial;En sömndrucken människa helt utan tal;För mig är arla morgon ett helvetes kval;Viljan är att få kroppen sakta vaken;Men jag stirrar mest tomt och andlöst naken;Hör till dom som klassas bland morgonvraken;Jag trivs j...