Direktlänk till inlägg 6 september 2014
1972, det år jag började första klass, visade det sig att jag hade det svårt att hänga med på lektionerna. Ett av mina största problem var att läsa en enkel text, än mindre förstod jag dess innebörd. Stavningen blev lite som det ville. Bokstäverna var något som inte riktigt ville falla på plats. Siffror förstod jag inte alls. Vi den tiden fanns inte begrepp som ordblindhet och ADHD. Jag var bara en elev som helt enkelt inte hängde med på lektionerna.
3 år tidigare hade jag fått hjärnhinneinflammation och effekten av detta gjorde att jag tappade förmågan att tala och gå. Jag fick lära mig allt på nytt och kom således efter mina jämnåriga i utvecklingen. Ett par år senare råkade jag ut för en allvarlig olycka som nära nog hade kunnat kostat mig livet, men tack vare mycket små och lyckliga omständigheter blev jag kvar. Jag har naturligtvis inget minne av allt detta, det hände för över fyrtio år sedan.
Men jag vet att två fina människor fanns där för mig den gången och hjälpte mig tillbaka och formade mig till var jag är idag. Dessa två fantastiska människor har även varit mitt stora stöd senare i mitt liv, under några gånger det varit tungt för mig. Tack mor och far för att ni finns och alltid har ställt upp för mig. Ni är fantastiska!
Det hela slutade med att jag fick extrahjälp med att lära mig läsa. Ändlösa var dessa tråkiga lektioner där jag mer eller mindre rabblade ord som matades genom en maskin i olika hastigheter. Det pågick mer eller mindre från första till sjätte klass. Året jag skulle börja sjuan avböjde jag all extra hjälp med motioneringen att jag numer klarar mig själv.
Under dessa tidiga skolår upptäcktes att jag hade en talang att rita och teckna. Ett forum som jag behärskade och lärde mig att utnyttja. Det blev aldrig något av denna talang då jag valde en annan inriktning i mitt liv. Men jag vill ni skall veta att lärarna på högstadiet var på mig den dag vi skulle välja inriktning till gymnasiet. - Sök in på konstskolan, stod dom nästan mangrant och sa. Även mina föräldrar deltog i denna kör. Men då jag med en tonårings envishet vägrad blev det ju inte så. Även om mitt yrkesval den gången inte var någon ögonbrynslyftare hemmavid, så är jag ändå förbannat stolt över vad jag blivit och gör idag yrkesmässigt.
Ord och meningar är inte längre några problem för mig. Stavningen kan missas på lite än idag, men i vår tidsålder är ju detta inga problem då det finns stavningskontroll på dom flesta datorer som används. Det som jag en gång hatade har jag genom envishet och målmedvetenhet kommit att älska, det vill säga, det skrivna ordet. Jag älskar att läsa och skriva. Har hittat min form att uttrycka mig, att sätta ord på mina tankar, att ge mig själv en skriven röst som jag kan förmedla och dela med mig av till övriga världen. Fantastiskt!
Varje minut släcks ett ljus på vår jord Och en själ börjar vandrar utan mål I himlen gråter en ängel utan vingar För ett barn saknar skydd någonstans Ett svagt litet ljus börjar glöda Och en själ hittar vägen igen I himlen får ...
Jag minns fortfarande min barndoms svala sommarmorgnar. Där rönn och hagtorn stod i blom och gräset var fullt av morgondagg. När jag satt i vår berså och njöt av dom behagliga dofterna från vårt syrenbusksnår. Där man från skogens gröna fond, k...
Åh dessa gubbar, det finns gubbar för allt, Gubbar som motar, gubbar som hotar. Gubbar som ljuger, gubbar som suger. Gubbar som specialopererar, gubbar som chockerar. Gubbar som nekar, gubbar som tvekar. Gubbar som propagerar, gubbar som agite...
Scio, video, sentio "Jag vet, jag ser, jag känner" Martin ...
På morgonen anses jag vara asocial;En sömndrucken människa helt utan tal;För mig är arla morgon ett helvetes kval;Viljan är att få kroppen sakta vaken;Men jag stirrar mest tomt och andlöst naken;Hör till dom som klassas bland morgonvraken;Jag trivs j...