Direktlänk till inlägg 22 juni 2014
Sedan länge har jag kunnat konstatera att jag är en tänkande person. Inte grubblande, utan tänkande. I alla fall uppfattar jag mig inte som någon grubblare. Det spelar väl egentligen ingen roll vilket, det är ju i det närmsta samma ändå. I alla fall, jag är inte av någon särskild komplicerad natur, men när ett problem dyker upp börjar min hjärna arbeta för högtryck och vägrar släppa problemet tills dess att alla möjliga infallsvinlar är utredda. Jag kan vid dessa tillfällen uppfattas som väldigt introvert och svåråtkomlig. Min omgivning har vid dessa tillfällen mer än en gång känt frustration över min ovilja att uttrycka eller dela med mig av det jag går och tänker på. Men jag gör det inte för att undanhålla något för andra, utan för att jag ibland tänker på problem i andra dimensioner och så intensivt att jag vid dessa tillfällen svårt att dela med mig av det jag tänker på.
Många har fått erfara mitt något udda sätt att, mitt i en tanke, bara leverera en fråga. För mig är det en självklarhet, att börja just där, mitt i en tanke, eftersom allt annat, innan själva frågan, redan är utrett av mig själv, i just tanken, men för fågelholken jag ställt frågan till är det inte samma självklarhet. Dom är mer än lovligt förvirrad och ser oftast ut som dom vill gå därifrån, snabbt. När personen i fråga vill ha närmare och/ eller mer djupgående fakta om frågans natur, börjar den totala förvirringen från min sida då jag skall rekapitulera det jag nu har i mitt huvud. Munnen börjar svamla osammanhängande, bitvis, det som hjärnan spolar tillbaka för att komma till början av problemet. Förklaringarna som brukar följa kan ibland liknas vid total förvirring innan själva problematiken får sin förklaring. Det är inte alltid så här, min beskrivning här ovan är ett extremfall från min vardag. Oftast kan jag slå mig själv med häpnad och faktiskt förbereda frågan för att underlätta för den svarande personen.
Ja, jag erkänner här och nu, inför er alla, det som bara några av mina närmsta vetat om i åratal. Jag har ett IQ som är långt över det normala, det är testat men inte fullt utrett för till exempel Mensa inträde. Vet inte om jag vill det. Det är inte bara fördelar med ett högt IQ, det kan även vara en belastning för den som begåvats med det. Läste om en stackare i USA, med ett IQ strax över 200, som bara kunde jobba som korvförsäljare i ett gathörn i New York. Problemet med mig är väl likvärdigt, jag använder det inte fullt ut, jag är för bekväm för det. Sen ger det inga fördelar, det är ju inget man kan nämna i ett CV precis. Jag har aldrig velat skryta med det och kommer inte göra det nu heller. Det ligger inte i min natur. Nu vet ni i alla fall.
Kanske faller en del bitar på plats nu för er som känner mig.
Varje minut släcks ett ljus på vår jord Och en själ börjar vandrar utan mål I himlen gråter en ängel utan vingar För ett barn saknar skydd någonstans Ett svagt litet ljus börjar glöda Och en själ hittar vägen igen I himlen får ...
Jag minns fortfarande min barndoms svala sommarmorgnar. Där rönn och hagtorn stod i blom och gräset var fullt av morgondagg. När jag satt i vår berså och njöt av dom behagliga dofterna från vårt syrenbusksnår. Där man från skogens gröna fond, k...
Åh dessa gubbar, det finns gubbar för allt, Gubbar som motar, gubbar som hotar. Gubbar som ljuger, gubbar som suger. Gubbar som specialopererar, gubbar som chockerar. Gubbar som nekar, gubbar som tvekar. Gubbar som propagerar, gubbar som agite...
Scio, video, sentio "Jag vet, jag ser, jag känner" Martin ...
På morgonen anses jag vara asocial;En sömndrucken människa helt utan tal;För mig är arla morgon ett helvetes kval;Viljan är att få kroppen sakta vaken;Men jag stirrar mest tomt och andlöst naken;Hör till dom som klassas bland morgonvraken;Jag trivs j...