Direktlänk till inlägg 2 juni 2014
Så sitter jag här igen och skriver på ett nytt inlägg till min blogg. Min andra natt i min nya lägenhet sov jag väl lite bättre än den första natten. Vaknade av att bygget bredvid drog igång med markarbetet. Jag är ledig idag och meningen med det är väl att få i ordning på det sista här hemma i den nya holken. Men först skall jag ner en runda till bostadsbolaget och lämna nycklarna till den gamla holken. Skall passa på att köpa lite mat när jag är i närheten av ICA Kvantum. Har inte en smula hemma att äta.
Det var den flytten det. Nummer 13 i ordningen blev den här för mig och det på 26 år. Två år på samma ställe i genomsnitt. Känner mig som en nomad. Men olika omständigheter i mitt liv har gjort att det blivit så mycket flyttar genom åren. Det är ingens fel, det blir så ibland. Livet är sådant. Jag borde väl ha en gedigen rutin av att flytta vid det här laget kan tyckas. Men det var något som tog emot denna gången. Har svårt att hitta den där riktiga glädjen, som faktiskt borde finnas där, över att ha fått flytta "hem" till samhället där jag en gång växte upp.
Jag vill nu varna känsliga läsare. Texten här nedan är skriven med mycket kärlek och värme. Till viss del även med allvar. Vissa delar är till och med skriven med ett uns humor. Om nu någon skulle känna krängt av innehållet så ber jag om ursäkt på förhand. Ingen är uthängd, jag menar inget illa.
Stig, stigar och stigarna är en omskrivning, på vad kan ni säkert lista ut själva.
Det finns många stigar att gå på här i livet, har själv gått på några av dom. En del av dessa borde jag ha undvikit att gå på, då dom varit snårigare än andra. Vissa har gått genom sylvassa törnen som satt sår i själen. Några har varit mörka och kalla. Blind och dum som jag varit har jag har gått dom ändå. Men vissa stigar, som jag så här i efterhand är glad att jag gick, gav mig något av det vackraste och käraste jag vet. Något jag alltid kommer ha med mig vid min sida, var än mina steg för mig och så länge jag lever. En annan stig var ljus och varm, den längsta som jag gått, där följde jag mitt hjärta när jag påbörjade min vandring på dess väg, jag kom att älska varje steg jag tog, jag var lycklig då. Kommer Alltid att vårda dess väg i mitt hjärta. Stigar tar slut, det vet alla, så Ingen kan eller skall klandras för det. Men ibland, när det känns lite jobbigt, vill man gå där igen, där det en gång var tryggt, fastän man vet att stigen tagit slut. Allt det där går ju över till slut, det har det gjort förr. Idag står jag ensam vid alla stigars början och känner mig inte redo att börja gå på nytt. Jag är rädd, rädd att välja fel. Rädd för att ännu en gång hamna vid alla stigars början då stigen jag valt tagit slut. Kommer jag någonsin hitta en stig som följer Mig till slutet på min vandring?
Varje minut släcks ett ljus på vår jord Och en själ börjar vandrar utan mål I himlen gråter en ängel utan vingar För ett barn saknar skydd någonstans Ett svagt litet ljus börjar glöda Och en själ hittar vägen igen I himlen får ...
Jag minns fortfarande min barndoms svala sommarmorgnar. Där rönn och hagtorn stod i blom och gräset var fullt av morgondagg. När jag satt i vår berså och njöt av dom behagliga dofterna från vårt syrenbusksnår. Där man från skogens gröna fond, k...
Åh dessa gubbar, det finns gubbar för allt, Gubbar som motar, gubbar som hotar. Gubbar som ljuger, gubbar som suger. Gubbar som specialopererar, gubbar som chockerar. Gubbar som nekar, gubbar som tvekar. Gubbar som propagerar, gubbar som agite...
Scio, video, sentio "Jag vet, jag ser, jag känner" Martin ...
På morgonen anses jag vara asocial;En sömndrucken människa helt utan tal;För mig är arla morgon ett helvetes kval;Viljan är att få kroppen sakta vaken;Men jag stirrar mest tomt och andlöst naken;Hör till dom som klassas bland morgonvraken;Jag trivs j...