Det är för mig en både skrämmande och minst sagt ovan situation som jag hamnat i nu i och med arbetslösheten. Ovant så till vida att jag har inte varit arbetslös på 27 år. Då, 1993, var jag arbetslös i 4 månader innan jag fick ett nytt jobb. På den tiden skrev man upp sina dagar på förtryckta blanketter och skickade in till a-kassan. Man anmälde sig på sin närmsta arbetsförmedling och fick ett personligt samtal med en handläggare, som faktiskt förmedlade jobb. Idag är det inte så, man skall sköta det mesta själv via internet. Det är ju i och för sig bra och praktiskt då det ligger i tiden att göra allt själv via webben. Men det känns så opersonligt. Nu skall ju för all del inte anmäla mig till vare sig arbetsförmedlingen eller a-kassan förrän strax innan årsskiftet. Tiden fram tills dess skall jag försöka utnyttja till max och hitta ett nytt jobb.

Men för mig är det nog mest skrämmande med ovissheten. Vad kommer att hända framöver på arbetsmarknaden i dessa oroliga tider? Kommer jag hitta ett jobb? Är jag för gammal för att vara attraktiv på arbetsmarknaden? Kommer min kompetens att räcka till? Kommer pengarna att räcka till om jag hamnar i a-kassan? Frågor som hela tiden mal i mitt huvud.

Jag trivs verkligen inte i denna situation, det kan alla som känner mig intyga. Jag vill ha det löst så fort som möjligt. Men tyvärr får jag nog finna mig i att det kommer ta tid. Försöker att ha is i magen och inte oroa mig allt för mycket. 

Det har gått ett tag sedan jag sist skrev på min blogg. Senaste inlägget var i november 2018. Det är faktiskt riktigt kul att sitta här igen och skriva. Sanningen är att det känns som jag återuppväcker en kär gammal vän. Och det är lägligt, för just nu har jag ett skriande behov av att få skriva av mig. Jag har blivit varslad om uppsägning på grund av arbetsbrist. Skall väl inte orda så mycket om det. Finns ju inte så mycket att säga igentligen heller. Jag och många med mig, i Sverige, har blivit det i spåret av Corona pandemin.

Visst, jag kan säga så mycket i alla fall, det är tufft att bli varslad, för jag är snart 55 år och arbetsmarknaden är minst sagt skakig. Det är inte lätt att söka och få jobb i dessa tider. Men jag försöker i alla fall. Jag är inne på webben i stort sätt varje dag och kollar. Har lagt in mitt CV på 15 ställen, hitills. Inget svar från 14 av dessa, mer än ett mail att dom tagit emot det. Kan ju vara att det är semestertider nu. Hoppas det i alla fall. Men man blir lite rädd om det inte är så. Kan ju nämna att en HR vill prata med mig efter semestern i alla fall och det känns bra. Vart det leder får vi se. Återkommer med det. Under tiden får jag får leva på hoppet och måste nog vänja mig vid att det är så här. Bara att söka på och gå vidare till nästa.

Men bara det faktum att det finns en så kallad outalad åldersdiskrimenering på arbetsmarknaden gör mig riktigt rädd. Även om det förbjudet enligt diskrimineringslagen (2008:567) 4 kapitlet, 4§, så existerar det. Ålder är en av de sju diskrimineringsgrunderna i den svenska diskrimineringslagen och rekryterare får inte göra någon skillnad. Men det görs skillnad ändå, genom att exempelvis inte kalla äldre personen till intervju. Fult.

Jag har så svårt att se att personer över 50 och uppåt skulle vara överflödiga på arbetsmarkanden och att vi, jag inkluderad, inte skulle ha något att tillföra. Att vi inte skulle vara iderika, flexibla, vilj ta tag i och/ eller lära oss nya saker. Vad skall alla vi ta vägen då? Acceptera vårt öde och gå i pension? Försvinna in i glömskan? 

Nej säger jag! Vi, arbetssökande över 50, är en oerhörd stark och outnyttjad kraft av rutin och kompetens som måste tas tillvara. Alla har rätt till ett jobb och alla har rätt att konkurrera på lika villkor vid en anställningsintervju. Att sätta en hel åldersgrupp utanför arbetsmarkanden är inhumant. 

Jag har läst en del om åldersdiskriminering den sista tiden. Varför? Jo för att nu är det påtagligt för mig. Innan har jag inte skänkt det ens den minsta av tankar. Nu tänker jag på det, om än inte hela tiden, men i alla fall varje gång jag sitter där framför ett jobb som verkar intressant. Nedan kan ni läsa den senaste jag tagit del av, den handlar om en undersökning som gjordes med Över 6 000 fiktiva arbetsansökningar som skickades till cirka 2 000 arbetsgivare. 

Det är ändå konstigt hur fort tiden går och hur lite man kan sakna något, som jag gjort med min blogg. Senast jag skrev var den 7 juli. Det är 4 månader sedan jag sist skrev något här inne. Jag hade precis gått på semester. 

Under vår semester passade vi på att besöka Stockholm. Det blev dom vanliga turistmålen, Vasamuseet, ABBA museet, Gamla stan, slottet och vi hann även med ett besök hos min bror. Allt som allt var allt väldigt lyckat, bra hotell, bra mat och dryck, mycket att se, men det var väldigt varmt. Stockholm är ett fint turistmål och vi tänker nog åka dit igen. Vi hann ju inte med allt. Men först skall vi resa på lite äventyr sydöst i Sverige nästa sommar.

Även om jag nu inte skriver nya inlägg som publiceras, betyder inte det att jag inte är aktiv här inne. Det är faktiskt så att jag lite då och då, redigerar gamla inlägg. 

När jag kollar igenom dom gamla inläggen så kan jag ibland tänka, - Hur i helsike tänkte jag där? Så ibland ändras det vilt, ibland lite mindre vilt.  

Dom som känner mig vet att jag aldrig är nöjd med det jag gjort, även om det skulle vara bra. Jag vill göra det ännu bättre. Det är mitt driv och min utmaning. För mig finns inget perfekt eller omöjligt, allt går att skruva på lite till.

Igår gick jag på semester. I år, som dom sista 5-6 årens semestrar, skall jag ha 5 veckor. Skall bli skönt att få vila kropp och själ ett tag. Tror man behöver det lite till mans.

Är faktiskt lite kluven. Jag både älskar och hatar våren och sommaren. Hur kan man göra det undrar säkert ni. Jo, det är väldigt enkelt. Nu på våren har jag svårt med all pollen. I år är det extra mycket av den varan då det fullkomligt exploderat med blomningen och pollenproduktionen i värmen. Jag får knapra allergipiller varje dag nu för att slippa det värsta kliandet i ögonen, dom vackert svullna och röda ögonen, klådan som plågar kroppen, nysningar och den evigt rinnande näsa. 

Det blir inte bättre av att jag nästan har manisk skräck fobi mot våra små flygande vänner getingarna och blinningarna. Har blivit geting och blinningstucken att antal gånger, med det underbara resultatet att jag fått gigantiska allergi reaktioner. En gång blev jag illa getingstucken i närheten av luftvägarna. Reaktionen lät inte vänta på sig. Från höger öra ner till höger axel svullnade det upp på några minuter. Det var raka vägen in till sjukan den gången. 

Men trots detta älskar jag ändå den här tiden. Sommar är ändå sommar med allt som hör till. Semestern är i antågande och det är skönt. 6 arbetsveckor kvar, sen blir det 5 veckors semester. En tid till att ta igen sig och få lite andra intryck. 

Förra veckan gick jag ner till 6:1. Har min enda fastedag är nu på onsdagar. Har inget behov av två fastedagar längre då jag nått mitt mål. Jag stannade vid 75 kilo. Vågar inte gå lägre. 

Igår var jag tvungen att avbryta min diet, då jag drabbades av plötsligt illamående på grund av magkatarr. Jag hade en av mina 2 dagar i går, torsdag. Var ju ledig och det kändes ändå rätt bra hela förmiddagen, men en stund in på eftermiddagen kom illamåendet och jag var tvungen att börja äta för att dämpa det värsta. Det skall inte gå till överdrift och hälsan får inte äventyras. Jag får ta nya tag med dieten under nästa vecka istället.  

Men jag är ändå rätt nöjd. Vid min invägning denna vecka stannade vågen på 75,7 kilo. Så jag har gått ner 1,9 kilo på 1 månad. Det är 0,475 kilo per vecka i genomsnitt. 

Sonett Nr 4

Et paulo avis

I ett träd, nere vid bäcken, sitter en ensam lite fågel och sjunger

Hans sång är vacker, stor och klar, en hyllning till friheten

Men mörkrets skugga kastas över hans vackra drill för mänskligheten

På en annan gren, längre bort, sitter ondskan, girig av makthunger

Hans klor är skarpa, hans näbb är vass och en blick så ondskefull

Med våldsam kraft och övervåld, tystar han frihetens sköra melodi

Skräck och brist på humanitet följs av år med vanvettigt barbari

Ondskan lider av sjuklig narcissism och ser sig själv som värdefull

Förblindad av sitt eget maktbegär, ser han inte frihetens sådda frö

För den lilla fågelns vackraste sång var så kraftfull att den dröjde sig kvar

Och frihetens mäktiga vilja gror, med en styrka så stark att den blir till ett kall

I träd efter träd, samlas i hemlighet åter fåglar, beredda att för självständigheten dö

Att få sjunga den lilla fågelns sång, med gemensam stämma, så ren och klar

För till sist, vinner demokratin, som alltid och blir dom onda tyrannernas fall

Martin

Vikten landade på 76,1 denna veckan. En minskning med 0,3 sen förra lördagen. Viktminskningen går lite långsammare nu, vilket jag varit beredd på, men det går ju trots allt ändå åt rätt håll och det är det viktigaste. Jag håller mitt kaloriintag på 5 dagarna och går inte över mina 2300 kalorier. Ja, det stämmer, jag har ökat intaget med 100 kalorier per dag. Bara två gånger på dessa tre veckorna har jag varit uppe vid 2300 kalorier och nosat. Övriga 5 dagar brukar jag i snitt hamna på cirka 1800 per gång. 

Dock är det sämre med mina 2 dagar, här ligger jag i snitt på cirka 650 kalorier per gång. Tanken är att jag skall försöka nå ner till 600 kalorier så småningom. Det kan ju bero på att jag inte är lika fanatisk denna 5:2 omgången som jag var min första omgång. Då låg min utgångsvikt på 86,7 kilo. Denna omgång låg den på 77, 6 kilo. Då gick jag ner 11,7 kilo totalt. Nu vill jag bara gå ner runt 3 - 4 kilo. Hittills har jag gjort en viktminskning på totalt 1,5 kilo på tre veckor. Ett genomsnitt på 0,5 kilo i veckan. Rätt bra måste jag säga.